Har inte de flesta råkat ut för de, eller till och med orsakat de. Detta med rykten!
Det är ett lustigt fenomen på så sätt, vad vet andra om en person som de själva inte vet? För egentligen så kan en persons egna omdöme - inte bara om andra men även de som involverar sig själv, visa sig att det inte är ett dugg bättre än den information denne baserar allt på. Det som kommer ur någons mun visar mer hur den personen själv är snarare än hur den personen de pratar om är. 
För helt ärligt, om din vän ständigt snackar skit om "lisa" eller har massa smaskiga berättelser om "pelle" funderar du då inte på vad denna vän säger om dig och det du kanske talat om, för helt ärligt snackar någon mycket om en annan så är du själv inget undantag för denna person. 

Rykten som sprids går alltid som en löpeld, det påminner mig om den där leken man gjorde som liten, man skulle viska en mening till personen brevid en sen så skulle den personen säga det till nästa och så vidare. Den sista personen skulle då säga högt vad meningen är. Jag tror aldrig jag vart med om att den sista sagt rätt mening, inte ens i närheten av lika. Och så är de i verkligheten också, några detaljer ändras, några ord byts ut, tillslut så handlar de om något helt annat.
Men rykten dör också fort, precis som en löpeld så dör de snabbt ut, sanningen däremot den stannar för evigt. För rykten sprids inte förs de nekas, nekas de blir de genast mer snack om det, teorier, konspirationer... För rykten är helt enkelt bara improviserade historier påhittad av en intrigant person, en intrigmakare som tror på alla rykten så som sina egna och känner ett starkt behov av att föra dom vidare. 

Dom vet ingenting, men de tror sig veta allt, detta pekar tydligt mot en politisk karriär!
Det krävs inte en välutbildad person för att kunna skilja fakta mot information. Det krävs bara att en person stannar upp och bildar sin egna uppfattning, att den är så pass stark att den trots allt inser att det finns två sidor av allt, rykten kan inte vara en person utan kräver en till. Bara en stark person är villig att lyssna på båda sidor, men ändå kunna bilda sig en egen uppfattning av det. 

Där står dom på parkeringen, överstylade bilar med sina pysventiler och hårdhudade killar i kepsar och händerna i fickorna med lite böjd rygg som gärna skryter om sina hästkrafter de har under motorhuven med grov röst. 
Tjejerna ser på från lite distans i egen grupp eller de få andra som står mer inne bland bilhänget flinar stolt upp mot sin kille när han berättar som senaste streetracet eller hans nära möte med snuten.
Riktigt häftigt, farligt och spännande med snabba bilar!

Där på ridbanan valsar en tjej runt på sin häst, lite dressyr dansar de fram så dammet yr runt om dem, hon hoppar ner och möts av fler tjejer som hästen puffar lite på, massa fnitter och gullande med hästen går de sen in i stallet för att borsta, kanske göra lite flätor i manen också under tiden de tjattrar vidare. 
Mockas måste de ju också göras, kul att stå där upp till knäna med hästbajs, för att inte tala om lukten som blir av allt som kommer med dessa hästar och sätter sig på kläderna.

Eller hur var det med det egentligen?
Killarna som håller för näsan när en hästtjej går förbi korridoren, de andra tjejerna som rynkar på näsan. Undrar om dom tänkt på att dessa hästtjejer, dessa "fjollor" sitter på 400-800kg av egen ren vilja och kan kontrollera ett flyktdjur med bra sin kroppsspråk. 
Visst kanske de ser coolt ut när Bert dundrar förbi med sina 600hk metallbit som enbart ens kan röra sig pga hans fot på pedalen men kollar man på Lisa som styr sin 600kg häst över ett hinder på 1.20, eller när hon får samma häst att dansa och göra precis som hon vill med bara några enkla sätesändringar eller små osynliga gester av tyglarna, där har vi 600kg som har sina egna ideér, sin egen vilja, som vid minsta lilla lätt skulle kunna döda i en enkel rörelse eller vid minsta fel reaktion skulle ridturen sluta i katastrof. Hästen har ingen on eller offknapp, den gasar inte för den är gjord till de utan den gasar för den vill, för att ryttaren frågar. 
Hur fjolligt låter det egentligen? 

Medans jag sitter och lyssnar på Joe Cocker och funderar över livets på nyck så kommer de där livslustskutten som får hjärtat att slå ett extra slag och göra så att man drar på munnen av ett minne som flashar förbi innan man ens hinner reagera på det, sånt som endast några få låtar lyckats med och som Joe Cocker lyckats med i flera av sina låtar.

Det är rätt intressant vad musik kan göra med en. Vilka minnen det kan dra fram, känslor och lust.
Livet är full av överaskningar, men för varje ny dag och för varje ny erfarenhet så kan man inte backa bakåt utan bara bli en erfarenhet rikare för varje gång, en erfarenhet att utnyttja och forma til precis det man själv vill.
Ena dagen har man allt planerat, man vet precis vad man har, hur livet ser ut, vad kalendern förtäljer, dvs den där grådaskiga livsstilen som man knegar vidare i för att sen nästa dag bli omkullkastad och hela ens värld får plötsligt nya former och nya färger, allt blir inte längre som de brukade vara och med ens så har de fått en ny innebörd.
Men de kommer alltid nya beslut, vad man ska göra med denna dag, fortsätta planera och envist knåda vidare på samma deg eller göra något helt nytt av de nya, våga ta det där steget att utforska lite mer, lite mer nogrant. Eller om man ska stanna i sin trygghet och plocka fram lite i taget, att lägga det i en låda och bara glänta lite på lite i taget tills man sett hela bilden och sen göra sig en uppfattning om vad det är man egentligen ser.
Även om det inte alltid är samma bild som alla andra sen, en illution av en verklighet eller en verklighet av en illution!

En cynisk vintervind som sköljer över som en ljuv känsla av välbehag..
Jag tänker inte dölja, skydda eller låtsas som inget har hänt. Det som är det finns än och de som valde att inte se, låtsas som ingenting, skydda den som borde straffas och straffa den som borde skyddas hoppas jag en dag vaknar upp ur deras fantasi och se hur världen är, hur deras liv är och alltrunt bara är den fantasi dom vill få den att framstå som.
Det som gjorde att dom inte ville se berör mig inte, det var deras val och det valet dom också får stå för av att alltid ha den taggen i sidan, jag tänker släppa det, jag vaknade upp och undrade varför jag skyddade denne person även om min mors ord ekade i mitt huvud så var det ord till ett barn och inte till en vuxen. Jag har sedan länge lagt det bakom och inte låtit de beröra mig, men min mun har vart förseglad utan att jag egentligen vetat varför och jag vet fortfarande inte varför så jag sprättade upp sömmarna och låter nu nyckeln falla ner. Det kanske sårar dig, men inte lika mycket som det sårade ett litet flicka.
Det som är när man inte längre följer med strömmen, man gör som man själv mår bra av och har sina egna åsikter har för många vart något så helt otänkbart att dom inte kunnat stå ut med den tanken eller mig som har den att dom föredragit att åter igen blundar och vänder sig om är för mig egentligen bara en befrielse, i samma sekund som deras känsla av maktlöshet över mitt egna jag drog över deras ansikte var i samma sekund jag visste att känslan va deras avsaknad inte skulle komma att existera för mig.

I brist på vettig rubrik så fick de bli ett amerikanskt uttryck..

Ålderdom är något de flesta inte kan undvika, men något vi alla stöter på. På jobbet, på skolan, i affären, i trapphuset, på stan... listan kan göras lång. Ändå så är så många rädda för den, inte för att dom själva är där då de mesta cyniska tror att sånt inte kommer inträffa dom själva, utan snarare för att dom ser det som något äcklande eller associerar de med just gamla saker i ren allmänhet.
Man glömmer lätt att de är människor de också, de lekte som små, de tog studenten, de jobbade, de skaffade familj.
Man blir mer medveten när man sitter och pratar med "lille tant märta" och man ser bilder runtom i rummet på hennes liv från bebis upp till sina dagar i dagens läge. Man kan se överallt hur deras liv formats och man får genast en inblick i att denne gamla rynkiga person, helt insluten i sigsjälv eller den personen som inte längre kan göra nått så enkelt som ta på sig sina egna sockar och sitter ensam i sin lägenhet, att denne person engång hade framtidsplaner, mål och spring i benen.
De äldre har en massa igårdagens och bara några få morgondagar, något dom är fullt medvetna om men något som vi ofta glömmer bort i våran jakt på våra egna mål och drömmer. Vi glömmer dom som byggde vårt samhälle och tog oss dit vi är idag.
Den personen som kämpade i demonstrationer om upprättelse sitter idag svag, rynkig, med smärta och behandlas som om denne person vore inget värt längre utan bara en vara som tar upp andras tid och plats när de är dessa personer vi borde hedra och hylla. Även dom aktivister eller bråkstakar gjorde sin del och skapade en verklighet som förbättrade många saker och ting vi borde vara tacksamma för.

Ingen är perfekt, men man behöver inte vara långt ifrån det.
Ett hej, ett tack, en 5 minuters pratstund kan förgylla en hel dag för en bortglömd person.

Hur många talar inte om för sina egna barn att de ska försöka mer i skolan, anstränga sig lite mer och lite till. Hamnar de utanför så finns de alltid någon de kan umgås med eller försöka prata med de som håller dom utanför. Allt går att lösa!

Egentligen är vuxna värre på den fronten när de gäller skola-/jobbliv, på nått sätt så stannar inte omognade upp när de blir äldre utan de blir snarare mer cyniska, mer instängda i deras lilla bubbla och de som redan är nere i träsket och för trångsynta för att kolla längre än vad deras andedräkt sträcker sig.
De är precis samma sak i vuxenlivet som i skollivet.
Grupperingar och mobbning, tissel, tassel och omognad på hög nivå.
Dels så sitter jag och ler åt deras hinder i livet de kommer stöta på och hur fel deras val av inriktning är som dom själva är för naiva för att inse men också så känner jag empati åt de patienter de kommer att komma i kontakt med då medkänsla är de sista dom kommer ges även om det är just den många behöver i vissa lägen för tillfrisknad.

Det är rätt komiskt att sådana personer inte är mer vuxna men även sorligt då de kommer gå ut över andra och man funderar hur deras uppfostran till egna barn ser ut. De är inte så konstigt att mobbningen eskalerar i dagens samhälle när de är så tillåtet att göra det.
Det kommer nog alltid finnas de som stannar upp människors utveckling och de som snabbar på den, som den balansen som gör att vi andra inte blir allt för uttråkade i trista situationer eller att de alltid finns några som gör att man inte behöver känna sig allt för blond då de alltid finns någon eller några som är värre men på andra sätt.
Men som sagt så är de alltid ledsamt att se att de finns andra som kommer lida under deras s.k. beskydd.

och så säger vi till våra barn att försöka mera när de snarare är de vuxna vi borde be att anstränga sig...

Från att stadigt sitta och göra frågor på frågor från boken ang Gerontologi till att helt plötsligt vara på ostadig mark. Det är sådana här tillfällen jag saknar något varmt och lurvigt att mysa ner sig brevid, sådana här tillfällen man vill ha Giiza uppe i sängen sin.
Det kom upp i tanken redan tidigare idag innan allt, jag får mer än gärna låna A´s två siameser men frakten ner hit är ju den tråkiga biten att den blir lite svår. Ibland behöver man ett par oförstående ögon som kollar på en utan sympati men ändå finns där och bara är. Jag är svårt sugen på att leta upp en minilurv att ha sin hand om, men de är så mycket mer som ska passa in, folket runt en. Min vilja är inte alltid i förstahand även de gånger den är genomtänkt.

Min moster Lilian, gick hastigt bort, ena stunden är allt bra, andra stunden så rinner sakta tårar ner för min kind. Hon gjorde mycket för mig den tiden ja bodde 98% själv på Freja, och även efter så som före. mina önskningar blir inte alltid som jag själv vill, inte dom allra största kanske men att fått såga det hade väl inte vart förmycket begärt, kanske beror på vem man frågar.
Mina tankar, mina känslor och mina minner ligger hos henne idag, imorgon och sen får jag se hur det ser ut längre fram, jag börjar med idag och morgondagen, de närmsta. Jag vill inte tänka mer nu, det räcker. Jag gräver ner ansiktet i boken och hoppas på att få läsa ett svar där, något svar, men ämnet i sig är helt fel vald tidpunkt, någon jävlas helt klart för det är fel, allt är fel.

Ibland blir man förvånad över engagemang man släpper ur sitt grepp för engagemang är komplicerat. Ibland förvånar man sig själv av åtaganden man gör eller är villig att göra för äkta engagemang kräver ansträgning men också offer. Det är kanske därför man ibland måste lära sig den hårda vägen att välja våra åtagande noga.
Men för att klara det och verkligen fixa det rakt igenom krävs det att man brinner för det eller har riktigt starka känslor som man vet man får gensvar på det man gör och uppskattas. Man måste vara villig att göra eller säga saker som kan ibland göra mer skada än nytta, ibland göra mer nytta än skada, en risk man måste vara beredd att ta.
För allt handlar om att offra sig, visa sin strupe och ta allt inklusive riskerna med det. För om inte så kan man lika gärna vända ryggen och gå, låta det vara och lämna det till någon som är villig att ta den chansen.
Igår fick jag av mig en tung ryggsäck från ryggen, en som hängt på axlarna och skrikigt ut om sin närvaro men som jag ändå inte tagit av mig. Men ändå så tog jag risken igår att låta en annan ta över den, men istället för att bära den så plockades alla stenar ur och närvaron av den var inte längre besvärande. lättnaden går inte att förklara men tanken om mig som en annan person, som jag skrev tidigare att jag inte är jag längre... det var bara fel...
Jag är fortfarande mig, men med nya erfarenheter, en ärligare start, jag håller inget inne längre, kanske för att jag nu inte har samma börda att behöva bära det utan låta någon annan hjälpa till med det, någon som ändå varit där hela tiden men som jag inte tidigare sett på det sättet, det är nytt, det är skrämmande men också så oerhört fantastiskt och härligt och bandet som jag trodde skulle bli skörare har snarare bara blivit starkare.

Jag känner mig som en annan person, som om någon annan är i min kropp. Det är svårt att förklara men lättast att säga att det är som en tvärvändning. Allt känns helt plötsligt nytt och spännande och samtidigt som det skrämmer mig och jag saknar mig. Men det är med en skräckblandad förtjusning jag undersöker jaget ändå för en bakåtknapp existerar inte även om jag så önskar.
Dagen börjar och slutar rätt lika, däremellan så kan det variera men med samma röda tråd som ändå formar ens dag, när man vaknar så snurrar tankarna om värre vad de gjorde på kvällen men precis som på kvällen så undersöker jag mitt tak för att upptäcka att det ser fortfarande precis likadant ut som några timmar innan och med samma bilder som bränner på näthinnan.  
Min koncentration är nere på noll och jag får inget vettigt gjort underdagen, det man preseterar blir en likastor överaskning varje för mig själv. Men ändå, vem är jag och vad är jag?
Kan ingen annan svara det istället för mig, det vore väll ändå inte förmycket begärt och jag vore öerhört tacksam men även om det är precis det de är, förmycket begärt, för ingen annan kan någonsin komma att kunna svara på det.
Jag måste hitta mig själv igen, och trivas med det jaget igen...

---

Min lägehet istort, jag orkade leta fram de nya bilderna jag tagit och tänker defenetivt inte ta kort så som de ser ut nu så får nöjja er med några år, den enda skillnaden är ju faktist bara sofforna, har beiga skinnsoffor numera och ja såklart så är råttorna och med den råttburen som är såld och stod i köket.

En bild dyker upp i mitt huvud, jag vill på sätt och vis vifta bort men samtidigt försöker jag minnas varje detalj. Precis som jag sällan brukar vilja skriva om just det här, då det känns som de är för mycket, för ofta så man går runt det men nu så är det så avlägset men ändå så nära. En jag vet om men ändå inte kände satte sina spår i mig, kanske var det glöden jag fick eller energin som strålade ända hit, någonting var det som fick mig att reagera och kolla mera.
Bilden är just er två, ni sitter på en bänk, solen skiner och ni båda ser ut att just ha fått era största drömmar, det var bilden T skickade när han sa att ni förlovat er, att jag minns den är jag mest förvånad över , mitt minne är knappast det bästa och bilden försvann i den senaste datakrachen men samma sek jag läste så kom den upp på näthinnan, varför just den har jag inte klurat ut än, men den får stanna där.

Jag beundrade alltid er relation och som jag förstått det så var jag inte den enda. Den där tilliten, förtroendet och kärleken som man bara får se i disneyfilmer eller i ett romatisk drama. Den där kärlekshistorian man helt tappat hoppet om att den fanns i verkligheten upplevde man hos er.
Och då även om jag aldrig träffat er så gav ni ändå mig en del av livet att man ska fortsätta att drömma för att dom en dag kommer att slå in. Du lärde mig att det man allra helst vill ha kan man få, det finns precis runt knuten. Jag önskar att alla hade den gnistan och livskraften du hade M.

Jag önskar att jag hade lärt känna dig, att jag hade mer att skriva, några minnen eller vad som helst. Men du lärde mig ändå det som ingen annan hade lyckats med, att hoppas och att tro på hoppet!

En teckning jag gjorde för ett par år sen. Jag vill börja måla igen men motivationen finns inte till det även om jag tar fram allt som behövs så står pennan still i luften.
Kanske för att det inte längre finns något att teckna som jag brinner för.
Varje bild har alltid varit något jag älskat just då, något jag längtar efter som jag vill ha i mina händer igen.
Jag har många intressen och såklart saker jag älskar men inte med samma glödande passion som förut. Kanske blev man vuxen? Eller så har man bara för mycket att tänka på och hålla igång med.
Men ändå så är det valen jag gör, det jag prioriterar för mig.
Dom regler och lagar som finns på papperet är en sak, men alla oskrivna lagar och gränser man sätter upp stänger bara in en själv. Det blir den där muren man sakta bygger upp, för varje ny regel som kommer upp så kommer det en ny rad med murbruk upp runt omkring en som fängslar fast mig.
Jag tänker inte sitta och se mitt liv genom det lilla fönstret man lämnar till omvärlden utan försöka hålla det så rent som möjligt, både i mig själv och runt mig.
Vissa gränser måste man ha, regler som måste sättas upp ändå för att skydda sig, men sålänge dom inte skymmer en eller håller en inlåst så är det dom reglerna man inte kan ha förmycket av. Dom som är sköra så de kan krossas av rätt instrument men ändå så starka att dom klarar av att stå emot de värsta krigen.

Nått har ändrats, något i mig är helt annorlunda men kan inte sätta fingret på vad, det både skrämmer och fachinerar mig. Det är något nytt med min personlighet, något där som likt en liten ny pärla i ett halsband, inte mycket till världen ensammen men ett komplett tillsammans med det andra.
Nu kanske det är helt okänt vad det är men känslan att snart komemr jag få veta finns också där och gror. Vem vet om det är det som kommer inleda 2009, det känns ändå som den avgörande faktorn om hur det nya året kommer att te sig. Detta år kan man knappast hurra över kan jag påstå. Det blir som man gör det heter det, men ibland är det andra som vrider på ratten åt en vare sig man vill eller ej och banar vägen framför en dit man inte alltid så frivilligt åker.

Men ändå så känner jag inte igen den där personen jag en gång var, vem är hon och varför gjorde hon inte mer , varför försökte hon inte mer och varför stog hon bara där.
När jag försöker beskriva för andra hur det egentligen var så kommer jag inte på något bra svar, det står helt stilla för ärligt talat så minns jag inte känslomässigt hur det var, bara tankemässigt det jag lärt mig av det och det man minns man sa och situationerna man var i men känslorna är helt försvunna.
Dom som sen vill ha en förklaring men själv aldrig ens kan besitta den vetskapen hur det varit , hur kan man förklara på ett sådant vis när man inte ens kan förklara för sig själv. Det var ett mörkt hål av mitt liv, och jag antar att rent instikntivt så rensar huvudet bort de allt för jobbiga bitarna som ändå inte har någon alltför bra strå att dra till stacken för ens överlevnad inte gör sig hemma att ta upp massa plats heller.

Att denna stress med det finare ordet när man går in i väggen inte är så pladask eller snabbt som det får en att låta.
Kanske hade vart enklare att hantera på sätt och vis. Men för nån vecka sen kändes det verkligen som man sprang rakt in i en tegelvägg, det tog tvärstopp i allting. Sen dess har det knappast blivit bättre kan jag påstå.
All denna yrsel, spänningshuvudvärk, andfåddhet, magont och förkylnignarna avlöser varann, hostan ahr jag haft konstant i nån månad nu, de vägrar ge sig, jag vägrar äta pencilin.
Ibland känns det som hjärtat slår ett extra dubbelt så hårt slag, det gör inte ont men är riktigt obehagligt, man kan kika runt och titta på andra för det låter precis som ett dovt trumslag i bröstkorgen på en så andra måste ha hört. Så är såklart inte falllet men för en själv är det en sån stark verklighet att man inte riktigt hänger med.

När jag är ute med hunden kan annars små vindpustar få en att vingla till som om balansen bara r som bortblåst, eller så kommer man på sig själv genom att man drar sig åt ett håll som om de är en magnet där.
Tröttheten är total, jämnt trött men kan aldrig sova, som en ond cirkel som hela tiden bara snurrar runt på samma ställe utan att för den delens ens sakta ner det lilla. Man går och lägger sig och sluter ögonen men det är i princip den sömnen man får, man är vaken men man kan iallafall vila.

Minnet började svika, vissa saker är helt tomma som jag gjort under dagen. kommer en sån simpel fråga om vad man gjorde så står det stilla, "vad sjutton har jag gjort idag? man måste ha gjort någonting? annars vore inte klockan.... oheckamåle.. redan 18, omöjligt, den var ju 12 för fem minuter sen"  Det är helt läskigt sjukt, timmar kan vara borta bara sådär. Allt går på automatik, de man ska göra gör man men sen kommer något annat däremellan så på nått sätt gör man det men frågan om vad man gjorde eller hur är totalt borta.

Men jag förstår inte, jag har inte så mycket att stå i med, men läkaren sa det att det behöver inte vara saker man gör, utan saker man inte gör eller som förmodligen i mitt fall saker jag tänker på som tär enheldel på mig, saker som hela tiden surrar och hela tiden pickar på en.

Min kusin och bror satt och pratade en kväll om hur man kan ligga sömnlös och omöjligt kunna sova när man börjar tänka på saker som tex "har rymden ett slut?" och "vad finns isåfall bortom det?"
Saker som huvudet vägrar acceptera då allt runt oss har ett slut, även en boll har ju sin början och slut på insidan vs utsidan.

Jag hör mer snarare till den skaran som kan ligga och vrida mig efter en bok jag läste för snart 10 år sen nu. Sofie´s Värld! Den fängslade mig verkligen och en bok jag kan läsa flera gånger om och hela tiden kunna dra nya slutsattser eller läsa och förstå den på ett helt annat sätt så slutet blir sig inte detsamma någongång.

En del i boken kommer en ängel till Sofie och frågar hur saker känns. Ängeln har inga känslor emotionellt och inga känslor fysiskt. H*n vet inte hur kyla känns eller hur det pirrar i magen av förväntan över något.  Så hur beskriver man för någon sån hur gräset på morgonen känns under fötterna när de är smått vått av dagg, kittlar under fotsulan när man kliver på de, hur man känner de där svala nattmörkret som fortfarande sitter kvar  i det men hur solens värme lyser på ens fots översida?

Ett enkelt sätt med att beskriva en känsla med normalt folk måste ändå vara att helt enkelt beskriva Tingeling i Peter Pan. En liten liten älva som bara rymmer en känsla i taget.  Är det inte lite så i verkligheten också. När man fylls av en känsla så är det bara den som existrerar, allt annat suddas ut och man går efter det känslan säger, snarare än det logiken vore mera resonerligt. En annan bok jag läste i psykologin (ja, jag är bokmal) stog det i ett citat att "En känsla har oss i sitt våld" Fylls man av en vrede så är det vreden soms tyr våra handlingar, sällan är det kärleken till den som står brevid. Allt blir mer selektivt till allt det vi känner till för just den känslan. Allt som talar emot den känslan är helt plötsligt borta som om det aldrig ens existerat. Skulle man fråga om en specifik sak som går emot det skulle man oftast få svaret om vad fan det är man snackar om eller att det inte hör dit, då personen inte alls har det i minnet just då.
Det man minns blir oftast förvrängt av känslan man har, om vi nu tar vrede som ett exempel så filtreras allt genom den känslan du har så att allt blir i den känslan precis helt svart och med baktankar om allt som itne har det positiva med sig. Man blir väldigt bra på att se det som berättigar din känsla till det positiva i det och till det negativa i de andra känslorna.
Det som understryker känslan, skyddar den som den riddaren den är just då kommer flygande fram och allt (som nu ex lyder) negativa har avrit, de bortglömda så som de förlåtna kommer fram för att stärka det du känner just nu.

(http://sv.wikipedia.org/wiki/Othello)
Här är Othello, allt han såg var bevis för att stryka under att allt Jago säger är sant. Även om hustruns känslor och uttryck på att hon inte gjort något förvred han till det att det var bara mer bevis på att hon var skyldig, hennes känslor i rädslan såg han inte att även en oskyldig kan få utan att allt bara mer bevis på otroheten var sann. Hon var oskyldigt anklagad som han senare fick veta och när vreden lagt sig och vredeskänslans uttryck blekts bort framför ögonen och logiken och resonemanget kunde komma fram var det redan försent.

Att fyllas av en känsla och inte se det själv är något vi nästan alla gör om man inte nu är väldigt bra på att kontrollera sina känslor och förbi se dem. Så om vi vet om allt detta så varför fortsätter vi att göra som Othello, varför tränar inte fler på att ta upp kontrollen på sig själva och lär sig behärska sitt eget jag.
Vrede är iallafall någon som går över snabbt medans sorg och kärlek är det som ligger längst på toppen att hålla kvar en i sitt grepp.
Vi blandar även våra känslor med en smakfull mix.
Rädsla döljs oftast med vrede, i ren skräck så sätter försvaret in och vreden kommer fram för att dölja ens svaghet som gör en till bytet och istället visa personen ifråga som jägaren och inte den jagade för att försvara sig själv.
Även om vreden är den mest kortsinnade för många och övergår till att bli besviken ledsam så är den ändå det som gör oss till att göra de mest impulsiva. Allt blir svart på vitt där de vita inte är det som det finns mest av och det fysiska som det muntliga är saker som inte är det mest eftertänksamma i situationen.


och ilska är det jag fruktar mest...

Min lilla loppa till Pruskeluska.
Jag vet inte ens varför jag började kalla henne just för Pruskeluskan, liten var jag och hon var ännu mindre men nångång under årens gång så började man ropa det och hon började lyssna.

Mycket och lite till gjorde man iallafall, de gamla goda tiderna när man var 95% av sin vakna tid utomhus och rände runt i skogarna och bara var. Inga mobiler, avgaser, regler, förväntningar eller något på en. Man var "helt fri" som jag uttryckte mig då.

Massa minnen bara väller fram som får en att le, jag kan inte tänka på något med henne som faktist får en att  känna något annat än glädje och saknad till den tiden av det.
Man gjorde så mycket men ändå så lite. Dagarna var oändligt långa men ändå så känns de som om dom gick hur snabbt som helst åt när man blickar tilbaka.
Stallet, Skogen, vännerna, precis överallt följde hon med som en svartvit skugga utan att klaga eller tacka nej trots att man vart ute hela dagen.

Nu är sista "helgen med gänget" eller så mycket som två personligheter kan bli iallafall till en enda varndrande vålnad, två systrar i vått och torrt. 
Nått  som inte ens min Giiza kommer kunna upp i när de gäller samarbete, hur jag än försöker eller vänder och vrider så finns inte det där lilla speciella som behövs, nått som en blick kan ge, eller en ens en tanke kan skänka utan att behöva prata samma språk.
Alla säger vi samarbetar otroligt ihop, och visst de för vi men det är inget mer än ett samarbete jobbarkompisar emellan, nått man måste kunna för en överlevnad. Med Tarscha var det ett samarbete som sträcker sig längre än blodsband även om inte ens arten är detsamma är hon en syster att räkna med.
Det har ju ändå gått 14½ år som hon alltid funnits, hur ska det vara utan att veta att den där glada viftande tjutande saker inte längre kommer vara där och vänta på en. Den som gjorde att man varje dag tog sig igenom skolan, hemmet, och livet i sig med ett leende och en vilja av stål och kunna se fram emot nästa dag med förväntan. Den som än idag får en att kunna gå mil för att göra vad som helst över.
Hur ska ett liv utan den varelsen kunna fortgå normalt, utan vetskapen att det inte längre är där, att ett tomt hål nu fyller något som ingen kan täppa igen utan låta det vara öppet och pulsera ut ens styrka så som blod ur en öppen ven pulserar ut ens liv.
Minnerna räcker, det som fanns, det man hann med, det man gjorde och att hon ens kom till ens liv från första början, de kan sluta de men de kan inte fylla det men det räcker helt och väl för mig.

Hon är och förblir den bästa vän en människa kan ha! 

- Det handlar inte alltid om hur man ser ut, utan om hur man beter sig.
För vem sa att inte insidan har betydelse. Utsidan är det man ser, och nåt som man måste gilla för att verkligen uppskatta insidan. För vem kan se på någon och inte gilla utsidan men blunda och bara se den för den den är,då är det lögn och ingen vill bygga nått på något som inte finns.

- Det handlar inte om hur många vänner man har, utan vilka som alltid finns kvar.
En vän kan vara mer värdefull än 4. Men om 4 vänner kompleterar varann så räcker det inte med en. Alla är olika så egentligen så om man har flera bra vänner så är det bättre än att ha en bra vän. Det måste med bytyda att man uppskattas mer som person om flera bra står ut med en. Men antalet är inte en status, mer träd bildar en starkare skog.

- Det handlar inte om vart man vill, utan om hur man tänker ta sig dit.
Rakaste vägen kankse är den snabbaste, genom att ta en krångligare väg får man se mera, uppleva mera och växa som person. Men då får man räkna med tiden det tar och under den tiden som går åt att titta på utsikten så blir det mindre tid över till det som man verkligen vill.

- Det handlar inte om vad folk tycker om en, utan vad man tycker om sig själv.
Gillar man sig själv så ser andra det, dom ser en självsäker person. Men går det till överdrift så blir det snarare bakslag för ingen vill umgås med en självupptagen guru och hur många orkar vänta på att den där tjejen ska sminka sig i 2 timmar eller att den där killen ska "bara" fixa den där saken med datan innan de åker iväg.

- Det handlar inte om att få den alla vill ha, det handlar om att få den man själv vill ha!

Får man den man vill så är allt komplett. Men om den man vill ha råkar vara densamma som alla andra vill ha så blir det att man tar den som alla andra vill ha. vad händer om man inte får den man vill utan då måste man ta näste, då kan man lika gärna ta den alla andra vill ha, för vill så många ha honom så kan det knappast vara allt för många fel på människan.

---

"Kärleken frågar vänskapen:

-Varför finns du?

Vänskapen svarar:
-För att torka alla tårar som du skapat.."