Jag satt på ett nerfallet träd täckt av mossa, allt var som taget ur en film. Bakom mig var det tät skog och en rätt hög och brant kulle. Framför mig stupade det tvärt neråt. Jag såg ut över fältet och såg några rådjur längre bort, betandes helt ovetande om att de var bevakade. 
Jag brukade njuta av att komma hit, här kunde jag känna mig bekymmerslös, min hund brukade nosa runt eller gräva efter någon pinne, jagade aldrig djur så koppel här ute var inget jag brydde mig om. 

Nu var det annorlunda, jag visste inte hur morgondagen skulle se ut. Jag hade ingenstans att ta vägen, för första gången så satt jag här bekymrad och djupt orolig över inte bara framtiden utan redan över de närmsta timmarna. Pappa var borta, mamma var borta, mamma någonstans utanför stockholm med en sambo jag inte klarade av, senaste mötet med honom innebar bara smärta. Pappa visste jag inte vart han var alls, lägenheten var uppsagd dit jag annars kunde skydde mig mot både hunger, väder och vind. Men det var då, detta var nu, dåtid hjälper inte nutid helt enkelt

Jag var rädd av tanken att inte ha någonstans att kalla hem längre. Men samtidigt så kände jag mig stark, min moster som bodde allt för långt bort visade sin oro över mig, den tanken värmde, jag minns ännu idag både hennes ord och hennes röst när hon gång på gång ville säkerställa att jag hade någonstans att ta vägen. Att veta att hon fanns där var en sådan styrka, hon var min klippa när jag satt där ensam. 
Jag lugnade henne, allt ordnar sig. Det fixar sig, för det gör det faktiskt. Det var en hemsk tid med ångest, stress, sorg, hunger, köld men också glädje för jag visste att det bara var tillfälligt även om tillfälligt var några veckor eller några år så var det bara tillfälligt. 
För det är så, allt det onda är bara tillfälligt. Förr eller senare vänder det och allt hänger på en själv att varje dag ta ett steg framåt, resten ordnar sig av sig självt! 

Det tog lång tid för mig, väldigt lång tid. Men tillslut så såg jag personen och inte missbruket. 
Min far var den bästa någonsin, jag skulle aldrig vilja ha någon annan pappa än honom. Han är världsabäst helt enkelt. 
Jag skriver väldigt lite om min mor, men det kanske för att jag har få minnen om henne ironiskt nog. De färgstarka personerna lyser igenom, och min pappa är en sådan. När han kommer in i rummet så tar han upp allt, hans karaktär är verkligen kraftfull och han gjorde sitt bästa för att lära mig detsamma.
Det är tack vare honom som jag ändå är de jag är, tack vare honom att jag vågade mer än vad jag egentligen gjorde, hans uppmuntran, ord ja allt stärkte min självkänsla. 
Mitt självförtroende har vart på botten men min självkänsla har alltid varit stark, och det tack vare honom. 

Det känns som igår men det var massa herrans år sedan, kanske för att tiden står stilla när man finner den där man älskar allra mest, sin andra hälft. Den som hjärtat letat efter men inte vetat om att den saknat förs man möter den personen.

När jag först såg honom, så visste jag i både hjärta och själ att det var honom jag ville leva med, honom jag skulle ha. Jag kunde för första gången se mig själv vid altaret något som jag innan mest varit en flummig dröm vart som nu mer verklighet, något att ta på. 

Ungdoms communityn Lunarstorm vart första länken, lite små tafatta mail vart till sms, för att sen bli samtal. När tankarna yr runt av det som sagts. När ord blir överflödiga och det är allt där emellan som betyder något, som man lyssnar på. 
Dagar vart till år, tiden liksom rusar iväg i 180. Man ser hur man växer tillsammans, utvecklas, formas ihop. Det är underbart. Man märker hur tiden flyger iväg men känner fortfarande samma pirrande kärlek, ett bultande hjärta, en nervositet när man vaknar upp brevid varann och inser han fortfarande är där. 

Vi går fortfarande på dejter, berättar vad vi uppskattar om varann, säger till det vi inte uppskattar, tar egentid bara vi två bort från allt. Det är viktiga nycklar anser jag. 
Kommunikation har för mig alltid varit huvudnyckeln, att kunna uttrycka sig verbalt och uppriktigt utan att försköna eller gå omvägar, rakt på sak. Att veta exakt hur den andre tänker utan att lämna massa frågetecken eller luckor för självtolkning, sånt bara odlar förvirring och feltolkningar. 

På skoltiden så pendlade jag 14 mil varje dag. För att slippa det så flyttade jag in på skolans internatboende och kunde plötsligt kliva upp 07 istället för 04.30 varje morgon. 
Jag trivdes riktigt bra även om jag hade svårt för rutinerna så fick jag det att funka, detta var första gången jag stod på mina egna ben med ansvar som en vuxen. 

Men det var sista dagen när det var urstädning, jag vet jag hade förvarnat min far månader ja veckor i förväg och sist även sagt till honom några dagar innan att denna dag måste han hämta mig (jag hade igen telefon) jag hade 2 svarta sopsäckar med saker som skulle ut varav en stor stereo. 
Jag hade länge funderat på att redan för några månader sen börja ta hem sakerna pö om pö, lite sånt man inte  behövde använda sista veckorna men jag slog bort tanken och tänkte att det vart mest mycket bärande och åter igen mycket pendlande att åka fram och tillbaka dessa 14 mil på bussen. Det fanns nyttigare saker att tillbringa denna tid för.
Dessutom så visste jag inte riktigt vart "hem" var heller då pappa sagt upp lägenheten och bodde lite överallt i sverige men vårt f.d hus var fortfarande obebott så där kunde jag ju om inte annat lämna sakerna. 

När man röjt runt, packat ner och insett hur mycket man egentligen hade så tog man ändå sin tid till det, pappa kunde kanske hjälpa mig med det värsta om inte annat. Folket på internatet började tunnas ut. Tills det bara var  jag kvar. 
Senare under dagen så kom husmor och sa hon tyvärr måste ha nyckeln nu så jag drog ut allt utanför rummet och kollade lite på TV, det var sjukligt tyst och tomt. Efter en stund så gick jag till sakerna och satt där en stund, stunden vart timmar men han dök inte upp. Långsamt började jag erkänna för mig själv att han valt alkoholen igen. 
Snart kom vaktmästaren och sa att dom tyvärr måste låsa byggnaden, jag lämnade mina saker och gick mot bussen, hoppades att sista bussen inte gått än. Vart jag nu skulle! 

Tänk om ni förstod kraften i ett vänligt ord, ett litet Hej kan ge ett leende i flera dagar, veckor eller som i mitt fall, nu snart 16 år

Jag såg en tjej komma in också väldigt sent, hon kollade sig runt, tog mat och kollade runt igen, sen satte hon fart mot mig. Mitt hjärta slog dubbla volter, jag hade precis börjat äta bara och ville inte redan behöva gå. Mot min förvåning så stannade hon brevid mig och frågade om hon fick sitta här. Med globstora ögon jag måste haft nickade jag. Hon log och satte sig mitt emot, sa ett vänligt hej med ett genuint vänligt leende och presenterade sig. Inga hårda ord, ingen illvilja, det lyste bara värme om henne. Hon pratade på om vädret som om jag vore en medmänniska, som om jag faktiskt betydde något. 

Jag minns inte vad hon hette, eller ens vad hon sa. Men jag minns hennes vänlighet, det betyder fortfarande mycket för mig, för från och med den dagen så visste jag att jag var betydelsefull för någon där ute, att jag var värd något. 
Alla människor har känslor, att säga ett Hej med ett uppriktigt leende mot någon i korridoren, du kanske inte ens känner henne eller honom men vet det är en nolla, äcklig tjejen eller killen med illaluktande kläder men det kan betyda så oerhört mycket för den personen, det kan rädda den personens liv. Bara ett litet hej kan ha sådan kraft så i en annans liv och det kostar dig absolut ingenting. 

Alkoholen sveptes och jag började redan förbereda mig på det som komma skulle. Alkohol för sällan något gott med sig hade jag lärt mig redan sen barn. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag självmant skulle välkomna in en person som vare så mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. 

Jag var kuvad, jag var så nerbruten av både den psykiska och fusiska misshandeln att jag började tro på hans lögner mer och mer, kanske värre var att jag började tro på mina egna. 
Hans ord hur groteskt ful man var, hotade om att man aldrig skulle vakna igen när man väl somnade, hans hetsande att få mig ringa för att finna billigaste kliniken för fettsugning (då vägde jag runt 53 kg till mina 169cm) han gick aldrig brevid mig för han skämdes för mig, hans ord ekade hur jag skulle vara glad att jag hade honom, för ingen skulle någonsin vilja ha mig så som jag såg ut, han hade mig mest tillfälligt bara för att få sig något. 

Många undrar varför kvinnor/Män inte lämnar den som misshandlar, men det kommer aldrig på en gång, de nästar sig in i ens medvetna, försiktigt och långsamt börjar dom attackera ens svaga punkter, inte hårt utan ett förvridet sett från ens egna sida. Allt för att sakta bryta ner, sakta få kontroll. Som att mala ner ett berg, de går inte spänga i en enda explosion utan de måste bearbetas bit för bit. 
Dom tar hjälp av samhället, sina egna och mina egna vänner genom att uppträda som drömprinsen utåt, få dom att omedvetet be mg hålla kvar vid honom, aldrig släppa honom för då skulle jag ångra mig. De vänner jag hade kvar, de flesta närmaste fick han mig att sluta träffa, sluta höra av mig till. Jag var inte värd dom. 
Ibland hade han inte tid för detta psykologiska spel och fick utlopp för sitt egna begär med våld, ibland vart man fastbuden och våldtagen, ibland omkringslängd som en trasa, luggad. Hoten, nävarna flöt ihop och jag ville bara överleva. 
Ingen såg, ingen märkte, utåt sett var han den perfekta sambon. Bakom stängda dörrar så kom man till en annan värld. Jag var utmattad, utslagen, jag hade gått in i väggen 2 veckor innan studenten då orkade varken min kropp eller mitt medvetande något mer... 

Jag var, om jag minns rätt, en exemplarisk tjej. Jag älskade attt gå till skolan, matte var mitt favoritämne där ett tag. Lektionerna var lärorika, jag hade bra vänner och en underbar fröken. 
Till och med Roliga Timmen såg jag fram emot där man fick i grupp, med en vän eller själv hålla en lektion för klassen om precis vad som helst som föll en in. 

Så kom dagen när man skulle byta upp sig, från att gå i 4an skulle jag nu börja i 5an. 
Alla var förväntansfulla och jag drogs såklart med. 
Redan från början var  det något med läraren. Hon började ignorera mig helt, som om jag inte fanns där. På öppna frågor vid handuppräckning så trots att jag svarade rätt så flinade hon och sa det var helt fel och poängterade detta för klassen. Det var de enda gångerna hon lät mig ens svara, oftast kollade hon förbi mig. Hon glömde ge mig papper, böcker, hörde inte mina frågor. 

Klasskamraterna tog ju såklart efter, hon var ju ändå en förebild, eller skulle vara. De började dra sig undan från mig, min egna bästa vän slutade svara när man ringde efter skolan.
När jag tillslut gav upp,  sjönk ihop gömd bakom andra, slutade räcka upp handen, slutade svara, blev passiv på rasterna. Då var hon snabbt med att ringa kuratorn och mina föräldrar att något var fel på mig. 
Psykologer kallades in och försökte lösa varför jag var så ointresserad, där satt jag och fattade ingenting, förstod inte vad dom begärde av mig, vad jag hade gjort för fel, hade jag inte följt spelreglerna? 
Jag vart bara mer förvirrad och mer tillbakadragen som eskalerade mer och mer.. 
Skolk kom in som en vardag, inget någon märte ändå, föräldrarna låg däckade någonstans vid det är laget och läraren visste knappt mitt namn. Jag är förvånad än idag att jag ens kom in på gymnasiet. 

Jag minns inte riktigt när den där gränsen kom, när jag kom på vad som egentligen hände. 
Förmodligen för att det inte finns någon, egentligen, det kom krypandes fram som en krälande slemmig mörk varelse som klibbade sig fast runt mig och sakta kvävde allt som var värt mitt egna jag. 
Men en dag så stod jag bara där och visste inte vem jag var, allt handlade om att skydda min familj från alla andra. 

Innerst inne visste jag nog att allt höll på att fallera. Mina föräldrar som jag var så stolt över att de fortfarande var gifta levde nu ett liv i missbruk av alkohol och våld och min stolthet gick till en önskan att det snart skulle vara slut. Men något som jag vägrade förstå just då. Då kämpade jag för att hålla synen borta från mina klasskamrater med lögner för mig själv och självförnekelse så tung att jag mer släpade en bar den.
Jag drog mig undan mer och mer, mina betyg rasade, jag hamnade i fel gäng där skolk och sena nätter var prioritet. 
Det enda jag vägrade ta var droger, alkohol och tobak, hur det gör med människor, den synen, det hade jag tillräckligt av hemma ändå. Jag tackar mina föräldrar för det, att dom visade mig hur den sidan av alkohol ger, den sanna sidan bakom all glam om det som den försöker gömma sig bakom. Det har gett mig en ryggrad stark nog att säga nej även när tiden var som mörkast så var det inte värt det. Det finns inget glamoröst med det.

"Alla behöver en vän, en allra bästa vän. En vän man kan lita på, spelar ingen roll vem det är" /caramell

Jag tror att man kan ta lärdom av allt det dåliga och göra det till något positivt. Vad jag än sett, känt, gått igen eller undvikit så har jag ändå alltid kunnat se vad för bra det gav mitt liv. 
För det finns alltid en positiv glimt i det man gör, det svåra är att hitta den men när man väl finner den så är det en känsla som består för hela ens liv.

Så vad lärde jag mig av att leva upp med missbrukande föräldrar?
Att kärlek övervinner allt, trots monstrets krampaktiga tag om dom så vann deras kärlek för mig och de gjorde allt de kunde för att ge mig ett sånt bra liv.
Ett misshandlande ex visade mig mina egna gränser för vart psyket klarar av och hur starkt och snabbt man kan komma tillbaka när man ges nyckeln som jag förvånande nog själv hållit i.

Att leva med föräldrar som dricker är kanske inte någon dans på rosor. Som barn fick man snabbt bli vuxen och ansvar för ett par vuxna människor som ung är ingen uppgift jag önskar någon. 

Mina föräldrar är bra föräldrar, jag älskar dom och dom gjorde ett sjuhelsikes bra jobb. Dom lärde mig som nykter hur bra personer är, hur man ska tacklas med världen, skapa tillit, styrka och en rakryggad stolthet över de man tror på. Som onyktra så lärde dom mig vad svek är, sorg, smärta förtvivlan och hur alkohol förstör även de bästa. Nått som inte många kan lära sina barn utan de måste själva uppleva kunde jag ta vara på deras misstag.

Jag minns särskillt en dag när jag kom hem från skolan, jag gick i 5e klass och pappa stod vajandes i köket och mummlade något, jag hade lärt mig att vara lugn, göra långsamma rörelser och tala som om det vore ett barn. Han sluddrade åt mig att han var hungrig under tiden som jag väntade på att han skulle bli klar med att slå på 6an på plattan, ställa porslinstallriken med korven direkt på plattan för att sen gå och lägga sig i en djup sömn. Som vanligt städade man snabbt bort innan olyckan var framme, en rätt vanlig syssla en vanlig dag.  
Ett annat minne var när han och mamma hade ännu ett av sina bråk, jag höll mig alltid i närheten även om jag avskydde att höra dom skrika så stod jag beredd under tiden jag försökte hålla min syster på avstånd. Mamma satt i rullstol förlamad efter en kraftig stroke. Pappa vart tillslut less, körde ut mamma och ställde henne mitt på vägen under tiden som han skrek att han skulle hämta henne så fort någon kört ihjäl henne under tiden som hon skrek av gråt och förlåtelse. Jag och min lillasyster (5 år yngre) väntade på att pappa däckade eller glömde henne innan vi drog in henne igen och hjälpte henne i säng, minst lika onykter som pappa som hon var så under tiden vi hjälpte henne berättade hon alla sätt och tankar hur hon hatade honom, hur dålig han var, hur vi borde avsky honom. Våran pappa vi älskade.. 

Jag har hur många minnen som helst, det var ändå flera år av mitt liv. Nu efterhand så uppskattar jag dom mer  än någonsin för min förståelse för hur mycket dom kämpade med sitt eget missbruk under tiden som dom gjorde sitt bästa för att älska oss samtidigt.
Pappa sa en gång till mig som sitter svettsat fast i mitt huvudet "Hoppa aldrig in i bilen tll främmande människor, ibland ska du inte ens åka med mig trots att jag ber dig" Detta var innan de värsta drickandet började, jag var inte alls gammal, 6-7 år kanske men minns det så väl för jag förstod de inte förs flera år senare vad han menade när han, mamma, jag och lillasyster åkte till stan (7 mil) och både mamma och pappa fulla lekte chickenrace med mötande bilar under tiden de skrattade och idiotförklarade dom när de vejde för hans lek. 

Detta är de jobbigaste jag skrivit, jag vill inte tala illa om dom, de gjorde sitt bästa av de bästa dom hade och jag älskar dom för det.. 

Jag hade en liten diskussion om sveriges hemslösa. En sa att statistiken inte alls sa att det var så högt antal hemlösa i Sverige, när jag bad henne redovisa vart hon fått denna statistik ifrån då det är omöjligt att räkna hemlösa, fick aldrig något svar på det. 
För det är så det är. Hemlösheten är något många blundar för då ingen kan säga en siffra. 
Jag var det själv en gång, att leta tak över huvudet är inte det roligaste, även om somrarna är mysiga att ligga under stjärnorna och bara blicka uppåt tills sömnen omfamnar en så är det mindre roande på vintern. Det värsta var ändå inte de bitarna, det som smärtade mest var att se sina vänner varje helg åka hem till sina föräldrar, släktingar etc och tillbringa dagarna där. 
Nått jag saknade och mer än gärna önskade mig. Min mor bodde med en mer eller mindre psykopat, sist jag såg honom så slutade med att jag kastade en telefon i huvudet på honom av ren ilska för att sen inte åka tillbaka dit igen. Min pappa, ja gudars vet vart han var någonstans. En gång hörde jag att han var i stockholm, en annan gång i göteborg. Jag letade inte heller

Men även det gav mig en positiv erfarenhet, jag märkte snabbt vilka vänner jag hade, vilken familj genom blod jag inte hade samt hade, och min älskade monster som varje dag oroade sig på de sättet ingen annan gjorde, det värmde att veta att någon brydde sig. Det ger mig ett leende på läpparna än idag ♥
Mest av allt så gav det mig erfarenheten att jag klarar allt, jag kan ta mig ur vad som helst, göra vad som helst, bli vem jag vill och hitta det livet jag vill. Jag sitter i värmen omringad av det alla tar för givet men som jag tackar min lyckliga stjäna för varje dag. 
En sambo, tak över huvudet, bortskämd som få med allt jag kan önska mig i ting, mat på bordet, touthtelefon. Och varenda lilla detalj uppskattar jag men också att jag vet jag kan leva utan det. Även när jag senare fick lägenhet så kunde jag gå ut till skogen, till mitt favoritställe och låta vinden, luften, stjärnorna och månen vagga mig till sömns de varma sommarnätterna, ingen mobil, ingen mjuk säng.

klicka på bilden för större vy!