Mina drömmar...
Mina drömmar är ju inte alltid de mest normala precis. Som denna jag hade inatt.
Det var mer som om jag såg på någon film, jag var inte med i den, utan var mer bara en person som såg genom någon annans ögon. Jag gillar dom mest, när man är någon helt annan på ett helt annat ställe.
Till drömmen då...
Vi var på något elevhem/lägenhet, ett ställe jag inte sett innan men det väl där jag bodde tydligen, vi måste vart runt 18-19 år bara, jag bodde i ett gammalt rött tegelhus som var rätt halvtaskigt men med en härlig charm över. Vinden utanför gjorde sitt bästa för att bryta sig in genom fönsterna men ljudet överöstes emellanåt av TVn med sin dramakomedi som var igång.
Mina två vänner som också var ett par satt i soffan i andra änden av rummet i den bruna nersuttna skinnsoffan och fnittrade hysteriskt åt filmen, vi flummade mest runt hela högen. Jag låg i min pojkväns famn och dåsade lite, hans blå jeans och svart grå randiga bomullströja gav samma effekt som insomningspiller kändes det som. När han skulle flytta lite på sig så sträckte jag mig efter ett par kuddar vid huvudändan av sängen. Hela sängen var i blått, blått täcka med mörkblå ränder, och matchande kuddar.
För att nå så hamnade jag i en liggande ställning halvt över hans ben och halvt över sängen, måste sett otroligt obekvämt ut men det var inte så illa.
När jag sträckte mig så såg jag ner på golvet, precis där sängöverkastet nuddade hade en vattenpöl sakta börjat bildas. En klar mörkblå pöl som sakta växte sig större ju mer regnet öste ner. Ja regnet stod som spön i backen inomhus men inget vart blött, ingen annan än jag verkade se det. Jag försökte slita bort min blick men den var som fastfrusen, vattnet förtrollade mig helt. Jag hörde hur min pojkvän som från flera meters avstånd i en tunnel där ekot slog emot väggarna frågade om jag somnat, sen ett klingande skratt när han inte fick svar och talade om för de andra på ett skämtsamt vis hur hans "magiska sömnkrafter" fick mig så trött. Det med en hel del gnutta ironi i alltså.
Plötsligt hade regnet bara slutat, även utanför hörde jag hur stormen la sig till ro och vad jag trodde var av bara en sekunds blinkning så när jag öppnade ögonlocken så var jag plötsligt nerbäddad i min säng. Utanför var det mulet men torrt, allt var tyst förutom att man hörde lite hur de krafsade efter en mus i väggen, några dova mummel från grannarna.
Men något var annorlunda, allt var förändrat men ändå inte. Allt såg lika ut men som någon slags vibbrerande energi. Jag somnade om för stunden, drömde om vibrerande färger, bilder som flög föbi innan jag ens han se vad de egentligen var på dem tills en stannade upp, som om den hade panikbromsat in mitt framför mig. Jag sögs in i bilden där allt var som att gå runt i en öppen bildbok, jag visste att jag letade efter något men inte riktigt exakt vad det skulle vara. Tills jag såg det, en bild på en stor gran som jag sakta vek upp, det var en sån pop up bild, innuti granen så fanns det en liten fyrkantig utskärning, gjord så att de såg ut som en låda i granen. Men den var tom och det som skulle ha legat där var något viktigt. Vad visste jag såklart inte bara att det var viktigt.
Jag tog ett steg bakåt, såg på den giganstiska boksidan och granskade varenda lilla detalj av den, försökte hitta små ledtrådar. Förutom granen som täckte 85% av bilden så såg bak lite bakom på vänstra sidan något som såg ut som busskurer helt i trä med granris som tak och kala björkar på vardera sida, jag insåg snart att den var marknasstånd occh även om jag bara såg hörnet av byggnaden som glimtade fram så visste jag plötsligt exakt vart det var.
Jag vaknade ur min dröm med ett ryck och rusade ut, bort mot en byggnad längre in mot stan där en av mina vänner bodde, en liten nörd som visste allt om det mesta och det han inte visste tog han reda på.
Han var den som alltid brukade hjälpa oss, ja vår lilla grupp av vampyrer. Han som stod i bakgrunden men gjorde allt möjligt. Vi var inga speciella med superkrafter som på filmerna, bara som vanliga människor men lite tåligare så att säga. Läkte på 1-2 dagar istället för på en vecka, tålde hårdare slag utan att bryta något i första hand. Samma men ändå inte. Och ja vi käkade samma mat också men lite blod gav en som ett rus...
Hur som helst..
Vädret var fortfarande mulet, skumt som om en dimma också lagt sig över staden i samma veva och det var tidigt in på kvällen istället för mitt på dagen. Väl halvvägs upp för trappan i ett skabbigt tegelhus där stentrapporna såg ut som de skulle rasa ihop när som helst så slog det mig att jag var i rätt hus men insidan var annorlunda, trappan var på motsatt sida, bredare och mer stabil på något sätt, jag stannade upp och rusade ner igen, letade efter listan som brukar sitta vid dörren för de inneboende. När jag väl hittade den vid sidan av trappen till källaren så såg jag inte alls hans namn, däremot ett av hans påhittade han brukade använda i spel och liknande. Jag hade inte tid att stanna upp för att fundera närmare på det, mitt hjärta slog som tusen trummor och tiden var knapp, en känsla skrek i mig att soluppgången var inte bara farlig för min solbränna utan också farlig för min framtid.
Utan att knacka rusade jag in och blev stående halvvägs in i vardagsrummet. Det såg inte ut som en halvtidsjobbande ung kille bodde där, allt var nytt, frächt, välordnat och inte alls så som jag sett det innan och van att se det. Sen så var det tomt, jag såg ingen eller ens hörde. Detta var en kille utan liv, livet cikulerade kring vetskap och att veta mer än det han redan visste, man skulle vara glad om han ens kom ihåg att äta mat. Vilket också drog mig till kylskåpet där jag drog en lättnad, där var i alla fall något jag kände mig hemma med när jag såg det skrikande tomma kylskåpet med lite halvmöglig mat.
Plötsligt slogs ytterdörren igen och jag hörde det välbekanta rösterna av två av mina vänner. Men dom var annorlunda, plötsligt var han inte nörden bakom boken utan jägaren ute på fältet. Han var inte min vän utan min avrättare, ändå kände han igen mig av förvåningen i ögonen och tonläget som var vänligt och inte fientligt.
Innan något ändrades så berättade jag allting, allt av vad jag visste d.v.s. Jag fick även en genomgång av vad allt det här handlade om.
Om jag på något sätt skulle kunna komma tillbaka till min värld så som jag var van vid den så måste jag hitta det som ska vara i den där lådan inna soluppgången, och den var bara några timmar bort. Med lite tur så skulle de små ledtrådanra jag såg på bilden kunna leda mig rätt, om jag hade tolkat allt rätt också. Det var ju den stora frågan som jag hoppades kunna ta reda på väldigt väldigt snart..
Till drömmen då...
Vi var på något elevhem/lägenhet, ett ställe jag inte sett innan men det väl där jag bodde tydligen, vi måste vart runt 18-19 år bara, jag bodde i ett gammalt rött tegelhus som var rätt halvtaskigt men med en härlig charm över. Vinden utanför gjorde sitt bästa för att bryta sig in genom fönsterna men ljudet överöstes emellanåt av TVn med sin dramakomedi som var igång.
Mina två vänner som också var ett par satt i soffan i andra änden av rummet i den bruna nersuttna skinnsoffan och fnittrade hysteriskt åt filmen, vi flummade mest runt hela högen. Jag låg i min pojkväns famn och dåsade lite, hans blå jeans och svart grå randiga bomullströja gav samma effekt som insomningspiller kändes det som. När han skulle flytta lite på sig så sträckte jag mig efter ett par kuddar vid huvudändan av sängen. Hela sängen var i blått, blått täcka med mörkblå ränder, och matchande kuddar.
För att nå så hamnade jag i en liggande ställning halvt över hans ben och halvt över sängen, måste sett otroligt obekvämt ut men det var inte så illa.
När jag sträckte mig så såg jag ner på golvet, precis där sängöverkastet nuddade hade en vattenpöl sakta börjat bildas. En klar mörkblå pöl som sakta växte sig större ju mer regnet öste ner. Ja regnet stod som spön i backen inomhus men inget vart blött, ingen annan än jag verkade se det. Jag försökte slita bort min blick men den var som fastfrusen, vattnet förtrollade mig helt. Jag hörde hur min pojkvän som från flera meters avstånd i en tunnel där ekot slog emot väggarna frågade om jag somnat, sen ett klingande skratt när han inte fick svar och talade om för de andra på ett skämtsamt vis hur hans "magiska sömnkrafter" fick mig så trött. Det med en hel del gnutta ironi i alltså.
Plötsligt hade regnet bara slutat, även utanför hörde jag hur stormen la sig till ro och vad jag trodde var av bara en sekunds blinkning så när jag öppnade ögonlocken så var jag plötsligt nerbäddad i min säng. Utanför var det mulet men torrt, allt var tyst förutom att man hörde lite hur de krafsade efter en mus i väggen, några dova mummel från grannarna.
Men något var annorlunda, allt var förändrat men ändå inte. Allt såg lika ut men som någon slags vibbrerande energi. Jag somnade om för stunden, drömde om vibrerande färger, bilder som flög föbi innan jag ens han se vad de egentligen var på dem tills en stannade upp, som om den hade panikbromsat in mitt framför mig. Jag sögs in i bilden där allt var som att gå runt i en öppen bildbok, jag visste att jag letade efter något men inte riktigt exakt vad det skulle vara. Tills jag såg det, en bild på en stor gran som jag sakta vek upp, det var en sån pop up bild, innuti granen så fanns det en liten fyrkantig utskärning, gjord så att de såg ut som en låda i granen. Men den var tom och det som skulle ha legat där var något viktigt. Vad visste jag såklart inte bara att det var viktigt.
Jag tog ett steg bakåt, såg på den giganstiska boksidan och granskade varenda lilla detalj av den, försökte hitta små ledtrådar. Förutom granen som täckte 85% av bilden så såg bak lite bakom på vänstra sidan något som såg ut som busskurer helt i trä med granris som tak och kala björkar på vardera sida, jag insåg snart att den var marknasstånd occh även om jag bara såg hörnet av byggnaden som glimtade fram så visste jag plötsligt exakt vart det var.
Jag vaknade ur min dröm med ett ryck och rusade ut, bort mot en byggnad längre in mot stan där en av mina vänner bodde, en liten nörd som visste allt om det mesta och det han inte visste tog han reda på.
Han var den som alltid brukade hjälpa oss, ja vår lilla grupp av vampyrer. Han som stod i bakgrunden men gjorde allt möjligt. Vi var inga speciella med superkrafter som på filmerna, bara som vanliga människor men lite tåligare så att säga. Läkte på 1-2 dagar istället för på en vecka, tålde hårdare slag utan att bryta något i första hand. Samma men ändå inte. Och ja vi käkade samma mat också men lite blod gav en som ett rus...
Hur som helst..
Vädret var fortfarande mulet, skumt som om en dimma också lagt sig över staden i samma veva och det var tidigt in på kvällen istället för mitt på dagen. Väl halvvägs upp för trappan i ett skabbigt tegelhus där stentrapporna såg ut som de skulle rasa ihop när som helst så slog det mig att jag var i rätt hus men insidan var annorlunda, trappan var på motsatt sida, bredare och mer stabil på något sätt, jag stannade upp och rusade ner igen, letade efter listan som brukar sitta vid dörren för de inneboende. När jag väl hittade den vid sidan av trappen till källaren så såg jag inte alls hans namn, däremot ett av hans påhittade han brukade använda i spel och liknande. Jag hade inte tid att stanna upp för att fundera närmare på det, mitt hjärta slog som tusen trummor och tiden var knapp, en känsla skrek i mig att soluppgången var inte bara farlig för min solbränna utan också farlig för min framtid.
Utan att knacka rusade jag in och blev stående halvvägs in i vardagsrummet. Det såg inte ut som en halvtidsjobbande ung kille bodde där, allt var nytt, frächt, välordnat och inte alls så som jag sett det innan och van att se det. Sen så var det tomt, jag såg ingen eller ens hörde. Detta var en kille utan liv, livet cikulerade kring vetskap och att veta mer än det han redan visste, man skulle vara glad om han ens kom ihåg att äta mat. Vilket också drog mig till kylskåpet där jag drog en lättnad, där var i alla fall något jag kände mig hemma med när jag såg det skrikande tomma kylskåpet med lite halvmöglig mat.
Plötsligt slogs ytterdörren igen och jag hörde det välbekanta rösterna av två av mina vänner. Men dom var annorlunda, plötsligt var han inte nörden bakom boken utan jägaren ute på fältet. Han var inte min vän utan min avrättare, ändå kände han igen mig av förvåningen i ögonen och tonläget som var vänligt och inte fientligt.
Innan något ändrades så berättade jag allting, allt av vad jag visste d.v.s. Jag fick även en genomgång av vad allt det här handlade om.
Om jag på något sätt skulle kunna komma tillbaka till min värld så som jag var van vid den så måste jag hitta det som ska vara i den där lådan inna soluppgången, och den var bara några timmar bort. Med lite tur så skulle de små ledtrådanra jag såg på bilden kunna leda mig rätt, om jag hade tolkat allt rätt också. Det var ju den stora frågan som jag hoppades kunna ta reda på väldigt väldigt snart..
all night long...
Mina drömmar brukar vara rätt färgstarka och endel fantasifulla.
Idag var ingen skillnad, jag tog mig en slummer under förmiddagen för att bli av med den värsta huvudvärken och hade mina små drömmar. Den ena resulterade i att jag kikade in i en ville jag skulle flytta in till, den höll på att byggas och korridorerna till rummen var klastrofobiska av någon anledning.
Köket gillade jag dock, man kunde från ena vardagsrummet se ner i köket där halva taket var av glas och resten en bjälk, såg snyggare ut än det förmodligen låter och själva köket var en kock´s dröm.
Men vi skulle såklart ha en invigning i det hela också, dit även 2 stärnor ko. Dom var visseligen itne där för mitt lilla hus på prärien utan snarare var arnold schwarzenegger där för en ring som hans fru tappat och som jag hittat helt otroligt nog, mitt framför honom ramlar jag självklart rakt ner i en lerpöl men han ger mig ändå en kram som tack fö att jag hittat den. han kom inte i en fansy limo utan kom på en 4hjuling, en röd, och bakom ett vaktpådrag som hette duga.
Mitt i allt så bakom mig så kom jim carrey som även han fick sig en kram, eller ja, han fick 3 kramar till och med. Den där arnold var inte så kramgo av sig. Jag och jim hade ett kort samtal innan han senare var tvungen att dra tyvärr. En rolig prick är han även i drömmar.
Ang bloggar jag ska göra så har det vart endel mycket för mig i privatlivet som satt lite käppar för det jag lovat. Men de är på g, jag ska bara dra upp mig först.
Idag var ingen skillnad, jag tog mig en slummer under förmiddagen för att bli av med den värsta huvudvärken och hade mina små drömmar. Den ena resulterade i att jag kikade in i en ville jag skulle flytta in till, den höll på att byggas och korridorerna till rummen var klastrofobiska av någon anledning.
Köket gillade jag dock, man kunde från ena vardagsrummet se ner i köket där halva taket var av glas och resten en bjälk, såg snyggare ut än det förmodligen låter och själva köket var en kock´s dröm.
Men vi skulle såklart ha en invigning i det hela också, dit även 2 stärnor ko. Dom var visseligen itne där för mitt lilla hus på prärien utan snarare var arnold schwarzenegger där för en ring som hans fru tappat och som jag hittat helt otroligt nog, mitt framför honom ramlar jag självklart rakt ner i en lerpöl men han ger mig ändå en kram som tack fö att jag hittat den. han kom inte i en fansy limo utan kom på en 4hjuling, en röd, och bakom ett vaktpådrag som hette duga.
Mitt i allt så bakom mig så kom jim carrey som även han fick sig en kram, eller ja, han fick 3 kramar till och med. Den där arnold var inte så kramgo av sig. Jag och jim hade ett kort samtal innan han senare var tvungen att dra tyvärr. En rolig prick är han även i drömmar.
Ang bloggar jag ska göra så har det vart endel mycket för mig i privatlivet som satt lite käppar för det jag lovat. Men de är på g, jag ska bara dra upp mig först.
Drömmar
Så var han där, den där blåögde lille blonde pojken som alltid har alla svar på tal. Sånna svar som är så självklara att man inte ens tänker på dem eller svar inte inte alls är så självklara men ändå låter helt klart när han säger dem.
Denna blonde blåögde 8åring som stått vid sidan sen man var 15-16 år och man började smått längta och drömma om allt och livet gick från ungdom till vuxen.
Alltid i samma sammanhang står har där, allt från gröna blomstrande ängar till kaoset i självaste Helvetet när man är som mest bortkommen och desperat efter svar så dyker han upp som gubben ur lådan när man vänder sig om när alla ens ideér tagit slut och alla litar på en för svar så blir man den som själv behöver svaret.
Man det är även i de drömmar man har minst kontroll över. I vanliga fall kan man vakna upp då man själv vill eller välja att drömma vidare i de mer behagligare drömmarna men i dessa har man ingen som helst kontroll, för mig kunde det likagärna vart verklighet och allt som var kunde lika gärna hända just då, man är helt ovetandes om att det är just drömmar.
För att vara en total främling så är han alltid lika välkommen.
Dödsdömd
grymt udda dröm inatt..
Skulle avrättas genom att skjutas pga att jag misshandlat och mördat två personer. Jag hade erkänt dödet och visst jag ångrade det men jag hade gjort det så tyckte med jag förtjänade domen.
När jag satt och väntade för att alla anhöriga till personerna skulle prata med mig, få ut deras vrede så var det två personer som fick mig ändå att hajja till nått var fel.
När sen en liten tjej kom fram och frågade om det var verkligen jag som gjort det, att hon va reporter och att hon tyckte det var mer än en pusselbit som fattades började jag med ifrågasätta mina minnen.
Jag visste jag gjort de men var det så grovt som mina minnen sa, eller hade jag verkligen gjort det.
Plötsligt började jag tveka på mig själv.
Samtidigt som jag såg upp såg jag en man som mötte min blick men snabbt avlägsade sig och försvann bortåt och min oro riktades mot honom.
Jag och tjejen började prata varje dag, vi hade en vecka på oss, ju mer som luskades ju emr luckor fanns de, inte bara i mitt minne utan även som bevisen mot mig. Det senaste jag verkligen minns var att jag var på en fest sen efter det hamnade i bråk.
Dom anhöriga ogillade att hon föskte få mig fri från anklagelserna, dom ville ha någon att skylla på och började motarbeta henne och hennes syften.
Förstöra luckorna och vara allmänt i vägen.
Snart var jag 100 övertygad minenrna va ditplanterade och vi var säkra på vilka de var, men männen som verkligen gjort det var mäktiga, rika och hade kontakter vi inte hade. Allt var emot en och jag stog mot en dom jag inte gjort.
Hennes räddnig kom för sent, dagen D kom och allt var över.
Skulle avrättas genom att skjutas pga att jag misshandlat och mördat två personer. Jag hade erkänt dödet och visst jag ångrade det men jag hade gjort det så tyckte med jag förtjänade domen.
När jag satt och väntade för att alla anhöriga till personerna skulle prata med mig, få ut deras vrede så var det två personer som fick mig ändå att hajja till nått var fel.
När sen en liten tjej kom fram och frågade om det var verkligen jag som gjort det, att hon va reporter och att hon tyckte det var mer än en pusselbit som fattades började jag med ifrågasätta mina minnen.
Jag visste jag gjort de men var det så grovt som mina minnen sa, eller hade jag verkligen gjort det.
Plötsligt började jag tveka på mig själv.
Samtidigt som jag såg upp såg jag en man som mötte min blick men snabbt avlägsade sig och försvann bortåt och min oro riktades mot honom.
Jag och tjejen började prata varje dag, vi hade en vecka på oss, ju mer som luskades ju emr luckor fanns de, inte bara i mitt minne utan även som bevisen mot mig. Det senaste jag verkligen minns var att jag var på en fest sen efter det hamnade i bråk.
Dom anhöriga ogillade att hon föskte få mig fri från anklagelserna, dom ville ha någon att skylla på och började motarbeta henne och hennes syften.
Förstöra luckorna och vara allmänt i vägen.
Snart var jag 100 övertygad minenrna va ditplanterade och vi var säkra på vilka de var, men männen som verkligen gjort det var mäktiga, rika och hade kontakter vi inte hade. Allt var emot en och jag stog mot en dom jag inte gjort.
Hennes räddnig kom för sent, dagen D kom och allt var över.
