Jag har återgott till att sitta helt försjunken i böcker igen. Efter att ha småläst böcker lite då och då under många år så har jag nu börjar begrava mig i dom som jag gjorde som liten.
Men också åter igen så känner jag att jag finner en slags nerstressande ro att kunna leva mig in i en annan värld, andra bekymmer, livsöden och äventyr. Jag är kräsen med mina böcker men när jag väl kommit ner i det här stadiet så är det svårt att lägga ifrån sig boken jag sitter med också.

Det är lite sinnesfrid och på nått sätt också sätter det igång min fantasi igen som varit i koma känns det som en längre tid. Jag har saknat min fantasi som skapat så mycket. Jag kunde sätta mig med en enkel blyerts och teckna fram fantastiska saker, eller skriva dikter jag knappt kunde förstå de är från mig, sagor berättelser strömmade ur mig eller som i internets värld så designer och bilder kom upp ur mig innan jag ens han bli klar med den första. Allt det har vart vilande, jag har känt noll lust, engagemang eller ens ork till något sånt.
Men vad lite böcker kan göra för att åter igen väcka igång det inom mig. Mest det jag skapar med pennan utanför datorn. Jag är fortfarande sjuk på elktronikens hela väsen, så överdrivet än.

Vissa dagar känner man sig mer ensam än andra. Det går inte att undvika. 
Jag känner mig kluven, jag har länge vetat vad jag velat, men så bara nu så vet jag inte längre. Plötsligt är jag inte längre så säker på min sak och börjar fundera på hur jag egentligen vill ha det. Om det är detta jag vill, ska mitt liv alltid se ut såhär? 
Kommer mina barndomsdrömmar bara att förbli drömmar? För när slutade dom att bli sanna, många har jag gjort till verkligen, några få har jag kvar men som sakta börjar att bli som en dimma som bleknar likt drömmar gör när man vaknar upp. 
Kommer mitt liv att fortsätta snurra runt i samma bubbla med städning, tvätt, filmkvällar hemma och oroa sig för vad dagens middag ska bli? när jag gick från att vara den där spontana tjejen som var mer ute än inne, som konstant hade något nytt att göra, någonstans att åka, något som triggade min äventyrslust mer än vad jag hann med. 
Jag älskar mitt liv idag, att kunna njuta och luta sig tillbaka, men jag saknar också spänningen i mitt förra liv.
Jag kan dessa ensamma stunder sakna att bara vara mig själv. 

Min mamma ringde lite sorgens och undrade om jag haft en tråkig barndom. "Nej klart inte, vaddå menar du?" utbrister jag. Hade stackaren fått för sig det. Men nej, alltså min barndom var som Barnen i Bullerbyn, helt fantastisk och rolig men upptåg, lek med grannbarnen och alltid något att göra även när det var skitväder så fanns det något att hitta på. 
Visst har jag haft det tuffa stunder jag skrivit om förut, men det är saker jag ändå uppskattar för dom gjort mig starkare, bättre, gladare och uppskattar allt det små jag har och hade. 
Har hur många minnen som helst som får mig att ofrivilligt dra på smilbanden vid bara tanken på dem. Där uppe så gick ju som solen inte ner heller på sommrarna, ibland så muttrade man över det när man var  sjuk och ville sova men i det stora hela så var det en stor uppskattning där dagarna aldrig tog slut, de avlöstes utan att man ens lade märke till det. Då kunde man alltid känna sig trygg, gå runt sena nätter ensam eller med vänner och veta att inget hände, en kompis vara bara en dörrknackning bort och det var alltid ett litet gäng som hittade på upptåg. Mer kan nog ingen begära i en uppväxt, önskar att alla fått uppleva den fantastiska barndomen jag ändå hade.

Till er läsare. 
Tänk på att jag ser alla IP-adresser även ni som bara kikar in och läser så loggas era IP adresser och skickas till mig...
Självklart ser jag även IP-adresserna till er som kommenterar men det är en mer självklarhet, tror många glömmer att de anonyma, tysta smygkikarna också loggas.

Lite mer bilder på St Nicolai riddarna, lika kul att se på så som att fota.. 



Klicka för större bild:
      
     
  

 

 

De flesta kommer förr eller senare fram och berättar att dom har det svårt att bli insläppt i mitt liv. Vilket jag är väl medveten om. Det är egentligen inte pga min bakgrund, förr var det därför men numera så vet jag också att det är för en bra sak. Jag är sådär löjligt godtrogen, tror de finns nått gott i alla. Men inte för den sakens skull så är alla värda att komma innanför mina murar. 
Det är stor skillnad där emellan dom två. 
Alla i min närhet har fått kämpa hårt för att jag ska öppna dörrarna, och oftast har jag bara gläntat med dom, ändå så är det bara 3 personer i mitt liv som jag är helt öppen med, som jag släppt in helt. Ibland undrar jag varför mina vänner ens stannar, varför jag har några över huvud taget. Jag är inte den som spottar ut smaskiga detaljer om andra, berättar om senaste som hänt mig eller ens frågar om saker och ting. Vill dom berätta så gör dom det tänker jag, har jag hört nått om någon annan så är det ju min uppfattning, inget man behöver vidarebefodra och berättar om min dag i minsta detalj känns bara allt för meningslöst då jag inte riktigt förstår varför andra ska behöva veta vilka sockar jag valde, vem jag pratade i telefon med i morse eller om jag köpte samma skor som Britney Spears. Ändå så står mina vänner där, dom kämpar för att få vara innanför mina murar, vissa familj som litar på mina anledningar, andra bara vanliga personer som nog vet att jag är värd det. 

Jag tror ingen kommer in i mitt öppna jag de första åren, låter kanske hårt men inte så jag sitter där som muren, jag håller bara mina känslor, tankar och funderingar i säkert förvar. Vissa i min egna släkt har inte  ens lyckats under hela min livstid. 
Ändå så behöver jag aldrig vara ensam, det finns alltid någon där ute som jag kan ringa till, besöka eller bara umgås med utan krav eller måsten, bara vara precis som den jag är och vara accepterad för det. Det som är så skönt med dom runt mig, även om jag har den största borgen men vallgrav som är besatt av hungriga krokodiler så finns dom där om det är något. Det som värmer mig, jag kan vara såhär hela livet men ändå finns dom där... 

Ett tag sen jag uppdaterade om vikten. Men den går stadigt neråt, eller just nu står den still men det också för jag själv stannat upp lite inför sommaren och tryckt i mig mer än vad jag är van vid, dvs lite småtande igen som är ett stort ajaj. 
Min målvikt inför sommaren är nått, 21 kg är borta och jag njuter av kläder jag inte haft på lääänge, eller ens över huvud taget. Sen efter sommaren ska jag kämpa bort lite till, den sista lilla slutspurten på 5 kg, nu vill jag bara njuta utan att tänka efter före jag gör nått. Även om vanan är rätt inne nu att ta hand om kroppen så är det också bra att kunna ta lite pauser och bara rucka på allt och misshandla den lite, även om jag vet det innebär att jag kanske som nu står stilla eller till och med går upp lite. Men 0-.4 kg är rätt normalt att gunga emellan så inget jag bekymmrar mig över. 


Ingen före-efter kroppsbild då jag som sagt inte är helt klar än. 
Men jag har börjat med BM metoden mitt i allt också, lockat fram mina lockar lite mer oc slutat misshandlat håret så mycket med massa jox

Ja ibland är dom för söta för att det ska vara lagligt ♥
De små råttorna, den längst ner ser ut som en liten Chewbacca enligt mig men de fick namnen Kola och Choklad.