Min mörkaste hemlighet...
En cynisk vintervind som sköljer över som en ljuv känsla av välbehag..
Jag tänker inte dölja, skydda eller låtsas som inget har hänt. Det som är det finns än och de som valde att inte se, låtsas som ingenting, skydda den som borde straffas och straffa den som borde skyddas hoppas jag en dag vaknar upp ur deras bubbla och se hur världen är, hur deras liv är och alltrunt bara är den fantasi dom vill få den att framstå som.
Det som gjorde att dom inte ville se berör mig inte, det var deras val och det valet dom också får stå för av att alltid ha den taggen i sin sida. Jag tänker släppa det, jag vaknade upp och undrade varför jag skyddade denne person även om min mors ord ekade i mitt huvud så var det ord till det barn som jag var och inte till en vuxen. Jag har sedan länge lagt det bakom mig och inte låtit de beröra mig, men min mun har vart förseglad utan att jag egentligen förstått varför och jag vet fortfarande inte varför så jag sprättade upp sömmarna och låter nu nyckeln falla ner. Det kanske sårar dig, men inte lika mycket som det sårade mig.
Det som är när man inte längre väljer att dölja sin mörkaste hemlighet, jag gör nu det jag själv mår bra av och har mina egna åsikter, något som har för många vart något så helt otänkbart att dom inte kunnat stå ut med den tanken eller mig och brände allt bevis som fanns så som mitt minne.
Dom som har föredragit att blunda och vänder sig om är för mig egentligen bara en befrielse, i samma sekund som deras känsla av maktlöshet över mitt egna tysta minne som jag drog över deras ansikte var i samma sekund jag visste att känslan va deras avsaknad av förståelsse inte skulle komma att existera för mig.
Jag teg så länge över en skam jag inte förstod hur det kunde vara mitt fel när jag inte ville, när jag visste det var fel, när en person av mitt egna kött och blod gjorde nåt sådant, när min egna mor brände det hon läste från min låsta lilla bok i avsky för vad hon tyckte var en lögn, fick mig att tiga, och teg gjorde jag under många år...
Emelie gästbloggar
Om jag säger ordet hälsa till er. Vad är det första ni då tänker på?Nyttig mat? Vikt? Träning?
Det brukar vara det första som kommer upp i huvudet när man hör ordet hälsa.
Men det är väl minst lika viktigt att må bra psykiskt som fysiskt?
Man behöver inte ha dålig hälsa bara för att man har dåliga matvanor eller väger några kilon mer än vad vår "ideal" människan gör, om man mår toppen inombords.
Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar eller hur nyttigt jag äter, för jag kommer inte må bättre av det om jag inte mår bra psykiskt. Eller hur?
Därför anser jag att när man vill skaffa sig en bättre hälsa ska man fokusera på den psykiska hälsan och inte den fysiska.
För att nå en god psykisk hälsa kanske man behöver träna eller äta nyttigt. Då ingår ju motion och kost.
Men alla är vi olika och har olika behov. Nog att vi är alla människor som måste äta, sova, gå på toa osv.
Men det betyder ju inte att vi kan göra samma saker för att må bra.
Jag själv finner ett inre lugn och välmående genom att vara med djur och natur.
Därför ser jag till att kunna få tillgång till detta flera gånger i veckan. Och varje gång jag känner hur stressen börjar ta över inom mig, för att jag måste hinna med bussen eller komma i tid till något möte, så stannar jag alltid upp i huvudet och tänker tillbaka på de stunder jag är i skogen.
Jag kan då känna ett lugn som sköljer över mig och sedan ta resten av dagen i den takt jag själv behöver.
På ett eller annat sätt så kommer allt att lösa sig oavsett om jag stressar eller inte, man måste bara ge de tiden till att vara.
Det jag egentligen vill komma fram till är att fler människor borde tänka till lite i hur dom lever sitt liv.
Är det verkligen värt att stressa, när det man gör ändå inte går snabbare?
Fokusera på det som får dig att må bra, låt det bidra till ett inre lugn och ta sedan dagen i din egna takt.
Och glöm inte att ibland bara stanna upp, andas och känna efter på allt dina sinnen tar upp.
//Emelie, faiithfull.blogg.se
Alla behöver en vän..
"Alla behöver en vän, en allra bästa vän. En vän man kan lita på, spelar ingen roll vem det är" /caramell
Jag tror att man kan ta lärdom av allt det dåliga och göra det till något positivt. Vad jag än sett, känt, gått igen eller undvikit så har jag ändå alltid kunnat se vad för bra det gav mitt liv.
För det finns alltid en positiv glimt i det man gör, det svåra är att hitta den men när man väl finner den så är det en känsla som består för hela ens liv.
Så vad lärde jag mig av att leva upp med missbrukande föräldrar?
Att kärlek övervinner allt, trots monstrets krampaktiga tag om dom så vann deras kärlek för mig och de gjorde allt de kunde för att ge mig ett sånt bra liv.
Ett misshandlande ex visade mig mina egna gränser för vart psyket klarar av och hur starkt och snabbt man kan komma tillbaka när man ges nyckeln som jag förvånande nog själv hållit i.
Jag tror att man kan ta lärdom av allt det dåliga och göra det till något positivt. Vad jag än sett, känt, gått igen eller undvikit så har jag ändå alltid kunnat se vad för bra det gav mitt liv.
För det finns alltid en positiv glimt i det man gör, det svåra är att hitta den men när man väl finner den så är det en känsla som består för hela ens liv.
Så vad lärde jag mig av att leva upp med missbrukande föräldrar?
Att kärlek övervinner allt, trots monstrets krampaktiga tag om dom så vann deras kärlek för mig och de gjorde allt de kunde för att ge mig ett sånt bra liv.
Ett misshandlande ex visade mig mina egna gränser för vart psyket klarar av och hur starkt och snabbt man kan komma tillbaka när man ges nyckeln som jag förvånande nog själv hållit i.
År av mobbning av både lärare och skolkamrater gav mig kött på benen att ställa mig upp och åka runt till andra skolor och berätta om det från två perspektiv och lära ut det som annars ingen vill ens veta av.
Min egna självsvält för att leva upp till samhällets ideal lärde mig att jag kan besegra även de värsta drakarna även om det innebär att förvisa dom istället för att döda dom.
jag kan fortsätta i all evighet, min lista är hiskeligt lång men jag är glad för vart och ett av dom.
Min egna självsvält för att leva upp till samhällets ideal lärde mig att jag kan besegra även de värsta drakarna även om det innebär att förvisa dom istället för att döda dom.
jag kan fortsätta i all evighet, min lista är hiskeligt lång men jag är glad för vart och ett av dom.
Jasper och en osminkad jag myser lite ♥
Man bör säga sanningen, men alla sanningar bör inte sägas...
Sanningen är tuff, saningen är besvärlig. Sanningen gör ont. Folk säger att dom alltid vill ha sanningen, men vill dom verligen det?Sanningen är smärtsam, för innerst inne vill ingen egentligen höra den, inte den brutala ärliga sanningen, speciellt inte när den verkligen slår till på en öm punkt.
Ibland berättar vi sanningen för att sanningen är allt vi har att ge, och ibland säger man sanningen för att man verkligen behöver höra den själva.
Men ibland säger man sanningen bara för att man inte kan hålla sig längre och ibland berättar man för att man helt enkelt är skyldiga dem det lilla.
För i livet så är det bara en sak som är självklar, det spelar ingen roll hur hårt du än försöker, hur bra din tanke var, så kommer alla att göra misstag, ingen är skonad från den biten. Man kommer att såra människor, även de närmsta, vänner eller okända och man kommer att bli sårad själv, mer eller mindre spelar ingen roll. Men om man någonsin vill återhämta sig så finns det bara en sak att säga... och det är förlåt!
Förlåta och glömma är den hemliga nyckeln, det är ett gott råd men kanske inte i praktiken. När någon sårar en så vill man såra dem tillbaka och det är där människor skiljer sig ifrån varann, vissa gör sak i det, andra tänker bara tanken och det är dom som inte sjunker till den andres nivå som är den som borde förlåtas.
För se över faktan, gamla sår kanske läker, men det är ärret som blir kvar som avgör hur man kommer bli påmind om det, hur smärtsamt det är, och det är den dagen som man inte längre kan se ärret, när det blekts bort, är den dagen man har glömt och gått vidare.
Min katt Pajazzo...
Min katt Pajazzo, aka Pajaz var en stor del av mitt liv.
När jag fick honom var jag 17 år och han bara 8 små veckor och litet som en risgryn kändes det, trots att jag bodde i en etta så var jag rädd för att inte hitta honom haha, han var verkligen pytte.
Hur som helst, jag hittade Pajaz, denna översnälla lilla krabat som var lite av så där dumsnäll kan man säga. Jag hade även råtta på den tiden samt tog hand om lite övergivna/skadade fåglar men inga av dom såg han som något byte. Vilket var skönt då han inte kom hem med presenter när han vart äldre.
han sov alltid på min kudde, han var min bästa vän i vått och torrt. Inget gjorde honom brydd, åkte vi bil så satt han lugnt och kollade ut genom fönstret, även när vi åkte buss så var de som om han aldrig gjort annat. Jag brukade ta med honom till vänner och där gjorde han sig snabbt hemmastadd.
När jag fick honom var jag 17 år och han bara 8 små veckor och litet som en risgryn kändes det, trots att jag bodde i en etta så var jag rädd för att inte hitta honom haha, han var verkligen pytte.
Hur som helst, jag hittade Pajaz, denna översnälla lilla krabat som var lite av så där dumsnäll kan man säga. Jag hade även råtta på den tiden samt tog hand om lite övergivna/skadade fåglar men inga av dom såg han som något byte. Vilket var skönt då han inte kom hem med presenter när han vart äldre.
han sov alltid på min kudde, han var min bästa vän i vått och torrt. Inget gjorde honom brydd, åkte vi bil så satt han lugnt och kollade ut genom fönstret, även när vi åkte buss så var de som om han aldrig gjort annat. Jag brukade ta med honom till vänner och där gjorde han sig snabbt hemmastadd.
På första bilden ligger han på bakgården min med kråkan Krax som skadat foten
På tredje bilden gosar han med mammas 6 veckor gamla kisse, den tjejens föräldrar hade tyvärr blivit brutalt ihjälbitna så därför flyttade hon så tidigt hemifrån. Den sista bilden är han med min andra norska skogskatt Smokey...
När jag flyttade till storstan i söder så fick min bästa väns mamma ta över honom, hon bodde i villa på landet med sina 13 andra katter och där stormtrivdes krabaten, även där han fick bo resten av sitt liv. Han flyttade då han inte alls skulle ha trivts som innekatt.
På tredje bilden gosar han med mammas 6 veckor gamla kisse, den tjejens föräldrar hade tyvärr blivit brutalt ihjälbitna så därför flyttade hon så tidigt hemifrån. Den sista bilden är han med min andra norska skogskatt Smokey...
När jag flyttade till storstan i söder så fick min bästa väns mamma ta över honom, hon bodde i villa på landet med sina 13 andra katter och där stormtrivdes krabaten, även där han fick bo resten av sitt liv. Han flyttade då han inte alls skulle ha trivts som innekatt.
Att leva är inte nog....
Vissa personer sätter ett märke i hennes liv, dom sätter den där milstolpen som ger henne tro och hopp som hon ser längst vägen i livet. Vissa personer, speciellt en ger henne den där extra som får henne själv att växa, det som får henne själv att förstora hennes goda egenskaper och sakta sudda ut de dåliga. För livet handlar om att träffa just den där enda personen som tar andan ur henne varje gång dom möts, den som vid varje möte skapar ett ögonblick hon inte glömmer.
För när allt kommer omkring så är ändå de mest värdefulla hon kan ha i livet de hon vare sig kan vidröra eller se, de mest vackraste som finns är de hon kan känna med hjärtat. Den som får en plats i hennes hjärtat kan hela tiden lära henne om saker om något hon redan visste om men på ett helt nytt sätt, en komplett cirkel av varandra.
Ibland måste han öppna händerna, släppa henne fri. Låta henne sträcka ut vingarna även om risken finns att världen därute är mycket mer lockande än vad som han kan lova henne som släpper henne lös. Men innan dess så kan man omöjligt veta om man helt och hållet tillhör just honom, något som alltförfå vågar riskera, men kommer hon inte tillbaka så var det inte hos honom hon tillhörde, då var hon aldrig någonsin hans. Det är en fråga som bara just det kan besvara, en sak som inte är ett måste man som måste ske vid någon tidpunkt.
Kommer hon tillbaka, säger de orden han bara kunde drömma om att få höra igen, säger hon "jag älskar dig" så kan han med säkerhet veta att det är dom... Då, nu och föralltid!
Maybe,I'm not that Perfect Beauty in the World
but You Just Made Me Feel Like a Princess In The Center Of Your Life
Att leva med...
Att leva med föräldrar som dricker är kanske inte någon dans på rosor. Som barn fick man snabbt bli vuxen och ansvar för ett par vuxna människor som ung är ingen uppgift jag önskar någon.
Mina föräldrar är bra föräldrar, jag älskar dom och dom gjorde ett sjuhelsikes bra jobb. Dom lärde mig som nykter hur bra personer är, hur man ska tacklas med världen, skapa tillit, styrka och en rakryggad stolthet över de man tror på. Som onyktra så lärde dom mig vad svek är, sorg, smärta förtvivlan och hur alkohol förstör även de bästa. Nått som inte många kan lära sina barn utan de måste själva uppleva kunde jag ta vara på deras misstag.
Jag minns särskillt en dag när jag kom hem från skolan, jag gick i 5e klass och pappa stod vajandes i köket och mummlade något, jag hade lärt mig att vara lugn, göra långsamma rörelser och tala som om det vore ett barn. Han sluddrade åt mig att han var hungrig under tiden som jag väntade på att han skulle bli klar med att slå på 6an på plattan, ställa porslinstallriken med korven direkt på plattan för att sen gå och lägga sig i en djup sömn. Som vanligt städade man snabbt bort innan olyckan var framme, en rätt vanlig syssla en vanlig dag.
Ett annat minne var när han och mamma hade ännu ett av sina bråk, jag höll mig alltid i närheten även om jag avskydde att höra dom skrika så stod jag beredd under tiden jag försökte hålla min syster på avstånd. Mamma satt i rullstol förlamad efter en kraftig stroke. Pappa vart tillslut less, körde ut mamma och ställde henne mitt på vägen under tiden som han skrek att han skulle hämta henne så fort någon kört ihjäl henne under tiden som hon skrek av gråt och förlåtelse. Jag och min lillasyster (5 år yngre) väntade på att pappa däckade eller glömde henne innan vi drog in henne igen och hjälpte henne i säng, minst lika onykter som pappa som hon var så under tiden vi hjälpte henne berättade hon alla sätt och tankar hur hon hatade honom, hur dålig han var, hur vi borde avsky honom. Våran pappa vi älskade..
Jag har hur många minnen som helst, det var ändå flera år av mitt liv. Nu efterhand så uppskattar jag dom mer än någonsin för min förståelse för hur mycket dom kämpade med sitt eget missbruk under tiden som dom gjorde sitt bästa för att älska oss samtidigt.
Pappa sa en gång till mig som sitter svettsat fast i mitt huvudet "Hoppa aldrig in i bilen tll främmande människor, ibland ska du inte ens åka med mig trots att jag ber dig" Detta var innan de värsta drickandet började, jag var inte alls gammal, 6-7 år kanske men minns det så väl för jag förstod de inte förs flera år senare vad han menade när han, mamma, jag och lillasyster åkte till stan (7 mil) och både mamma och pappa fulla lekte chickenrace med mötande bilar under tiden de skrattade och idiotförklarade dom när de vejde för hans lek.
Detta är de jobbigaste jag skrivit, jag vill inte tala illa om dom, de gjorde sitt bästa av de bästa dom hade och jag älskar dom för det..
Mina föräldrar är bra föräldrar, jag älskar dom och dom gjorde ett sjuhelsikes bra jobb. Dom lärde mig som nykter hur bra personer är, hur man ska tacklas med världen, skapa tillit, styrka och en rakryggad stolthet över de man tror på. Som onyktra så lärde dom mig vad svek är, sorg, smärta förtvivlan och hur alkohol förstör även de bästa. Nått som inte många kan lära sina barn utan de måste själva uppleva kunde jag ta vara på deras misstag.
Jag minns särskillt en dag när jag kom hem från skolan, jag gick i 5e klass och pappa stod vajandes i köket och mummlade något, jag hade lärt mig att vara lugn, göra långsamma rörelser och tala som om det vore ett barn. Han sluddrade åt mig att han var hungrig under tiden som jag väntade på att han skulle bli klar med att slå på 6an på plattan, ställa porslinstallriken med korven direkt på plattan för att sen gå och lägga sig i en djup sömn. Som vanligt städade man snabbt bort innan olyckan var framme, en rätt vanlig syssla en vanlig dag.
Ett annat minne var när han och mamma hade ännu ett av sina bråk, jag höll mig alltid i närheten även om jag avskydde att höra dom skrika så stod jag beredd under tiden jag försökte hålla min syster på avstånd. Mamma satt i rullstol förlamad efter en kraftig stroke. Pappa vart tillslut less, körde ut mamma och ställde henne mitt på vägen under tiden som han skrek att han skulle hämta henne så fort någon kört ihjäl henne under tiden som hon skrek av gråt och förlåtelse. Jag och min lillasyster (5 år yngre) väntade på att pappa däckade eller glömde henne innan vi drog in henne igen och hjälpte henne i säng, minst lika onykter som pappa som hon var så under tiden vi hjälpte henne berättade hon alla sätt och tankar hur hon hatade honom, hur dålig han var, hur vi borde avsky honom. Våran pappa vi älskade..
Jag har hur många minnen som helst, det var ändå flera år av mitt liv. Nu efterhand så uppskattar jag dom mer än någonsin för min förståelse för hur mycket dom kämpade med sitt eget missbruk under tiden som dom gjorde sitt bästa för att älska oss samtidigt.
Pappa sa en gång till mig som sitter svettsat fast i mitt huvudet "Hoppa aldrig in i bilen tll främmande människor, ibland ska du inte ens åka med mig trots att jag ber dig" Detta var innan de värsta drickandet började, jag var inte alls gammal, 6-7 år kanske men minns det så väl för jag förstod de inte förs flera år senare vad han menade när han, mamma, jag och lillasyster åkte till stan (7 mil) och både mamma och pappa fulla lekte chickenrace med mötande bilar under tiden de skrattade och idiotförklarade dom när de vejde för hans lek.
Detta är de jobbigaste jag skrivit, jag vill inte tala illa om dom, de gjorde sitt bästa av de bästa dom hade och jag älskar dom för det..
Lite gamla bilder på mig.
Bilden när jag är svarthårig är alltså ingen förlängning i, vill ha tillbaka de håret igen.
Bilden när jag är svarthårig är alltså ingen förlängning i, vill ha tillbaka de håret igen.
Remby
EN KVAR!
först till kvarn, det är en inbjudning kvar
Då jag var en av de första som testade Remby så fick jag nu erbjudandet om att ge bort 1 års gratis premium remby. först till kvarn, det är en inbjudning kvar
Det är först till kvarn som gäller :)
Några har jag redan frågat så de är inte alla kvar om nu dom vill ha. Remby är alltså ett bildredigeringsprogram, lite som scrapbooking kan man jämföra det med. Man kan göra allt inkl bildserier att lägga in på bloggen. Jag älskar det då det är riktigt praktiskt.
Ni ser mitt exempel här nere, på pilarna så kan man klicka till nästa bild.
Gästbloggning
Jag kommer att ha en gästbloggning här inför mina 800-1100+ läsare
Då det inte ska bli för mycket för mig att välja mellan så kommer jag att ha en enda regel, du ska ha en blogg om hälsa, hur du tolkar hälsa är helt upp till dig. Och det är just den motivationen du ska skriva ner också vad för hälsa du bloggar om, den jag finner bäst är den som kommer få gästblogga!
Hälsa kan tex vara vikt, träning, psykisk ohälsa, fysisk som exempel. Andra kan tycka att mode är en slags hälsa - de mår som bäst när de letar den där perfekta outfiten, eller att hälsa är att ha ett rent hem. Som sagt din tolkning av hälsa som din blogg handlar om är den tolkningen jag kommer välja ut
ENDAST kommentarer om denna tävling i detta inlägg.
Övriga kommentarer hänvisas till andra inlägg!
klicka för större bild!
Lite teckningar jag gjort
Diskussionen om...
Jag hade en liten diskussion om sveriges hemslösa. En sa att statistiken inte alls sa att det var så högt antal hemlösa i Sverige, när jag bad henne redovisa vart hon fått denna statistik ifrån då det är omöjligt att räkna hemlösa, fick aldrig något svar på det.
För det är så det är. Hemlösheten är något många blundar för då ingen kan säga en siffra.
Jag var det själv en gång, att leta tak över huvudet är inte det roligaste, även om somrarna är mysiga att ligga under stjärnorna och bara blicka uppåt tills sömnen omfamnar en så är det mindre roande på vintern. Det värsta var ändå inte de bitarna, det som smärtade mest var att se sina vänner varje helg åka hem till sina föräldrar, släktingar etc och tillbringa dagarna där.
Nått jag saknade och mer än gärna önskade mig. Min mor bodde med en mer eller mindre psykopat, sist jag såg honom så slutade med att jag kastade en telefon i huvudet på honom av ren ilska för att sen inte åka tillbaka dit igen. Min pappa, ja gudars vet vart han var någonstans. En gång hörde jag att han var i stockholm, en annan gång i göteborg. Jag letade inte heller
Men även det gav mig en positiv erfarenhet, jag märkte snabbt vilka vänner jag hade, vilken familj genom blod jag inte hade samt hade, och min älskade monster som varje dag oroade sig på de sättet ingen annan gjorde, det värmde att veta att någon brydde sig. Det ger mig ett leende på läpparna än idag ♥
Mest av allt så gav det mig erfarenheten att jag klarar allt, jag kan ta mig ur vad som helst, göra vad som helst, bli vem jag vill och hitta det livet jag vill. Jag sitter i värmen omringad av det alla tar för givet men som jag tackar min lyckliga stjäna för varje dag.
En sambo, tak över huvudet, bortskämd som få med allt jag kan önska mig i ting, mat på bordet, touthtelefon. Och varenda lilla detalj uppskattar jag men också att jag vet jag kan leva utan det. Även när jag senare fick lägenhet så kunde jag gå ut till skogen, till mitt favoritställe och låta vinden, luften, stjärnorna och månen vagga mig till sömns de varma sommarnätterna, ingen mobil, ingen mjuk säng.
För det är så det är. Hemlösheten är något många blundar för då ingen kan säga en siffra.
Jag var det själv en gång, att leta tak över huvudet är inte det roligaste, även om somrarna är mysiga att ligga under stjärnorna och bara blicka uppåt tills sömnen omfamnar en så är det mindre roande på vintern. Det värsta var ändå inte de bitarna, det som smärtade mest var att se sina vänner varje helg åka hem till sina föräldrar, släktingar etc och tillbringa dagarna där.
Nått jag saknade och mer än gärna önskade mig. Min mor bodde med en mer eller mindre psykopat, sist jag såg honom så slutade med att jag kastade en telefon i huvudet på honom av ren ilska för att sen inte åka tillbaka dit igen. Min pappa, ja gudars vet vart han var någonstans. En gång hörde jag att han var i stockholm, en annan gång i göteborg. Jag letade inte heller
Men även det gav mig en positiv erfarenhet, jag märkte snabbt vilka vänner jag hade, vilken familj genom blod jag inte hade samt hade, och min älskade monster som varje dag oroade sig på de sättet ingen annan gjorde, det värmde att veta att någon brydde sig. Det ger mig ett leende på läpparna än idag ♥
Mest av allt så gav det mig erfarenheten att jag klarar allt, jag kan ta mig ur vad som helst, göra vad som helst, bli vem jag vill och hitta det livet jag vill. Jag sitter i värmen omringad av det alla tar för givet men som jag tackar min lyckliga stjäna för varje dag.
En sambo, tak över huvudet, bortskämd som få med allt jag kan önska mig i ting, mat på bordet, touthtelefon. Och varenda lilla detalj uppskattar jag men också att jag vet jag kan leva utan det. Även när jag senare fick lägenhet så kunde jag gå ut till skogen, till mitt favoritställe och låta vinden, luften, stjärnorna och månen vagga mig till sömns de varma sommarnätterna, ingen mobil, ingen mjuk säng.
Det är lycka att veta vad man har runt sig. En erfarenhet jag aldrig skulle önska bort, jag är så himla glad att jag fick uppleva den.
klicka på bilden för större vy!
Har du det? ...
Att välja den rätta vägen är aldrig det lättaste man gör på sin livstid. Det är beslut vi fattar dagligen med endast bara våra hjärtan att leda oss. Men ibland hittar man en väg som är till det bättre än vad man sökte efter, ibland så kollar man åt ett annat håll av någon orsak, men där finns det..
Det sägs att den sorligaste delen man nånsin kommer att möta är vad som kunde ha varit.
Men hur är det med den som blivit ställd mot vad som var?
Eller vad som kanske aldrig kommer att vara?
Eller som inte längre kan vara?
Ibland slåss vi igneom ångern och samvetskvalen av våra misstag, vår illvilja och vår avundsjuka.
Och skammen vi känner för att vi inte är människorna vi var ämnade att vara.
Det är då vi hittar vår väg till något bättre eller när något bättre hittar vägen till oss.
Vissa har de största planerna, medans andra sätter kraven efter ens egna begränsningar, andra har inga alls, bara flyter fram.
Att hitta sig själsfrände..
Att hitta personen som gör en komplett..
Att hitta att göra något man brinner för..
Att hitta vännen som alltid finns där..
Att hitta den vännen som som ger en klarhet en dimmig morgon..
Den personen som har något mystiskt grepp om oss, den som kan påverka våra tankar och passion på sättet bara de kan. Ett band som ändras med tiden men som aldrig försvagas, även om de är i en annan värld. Det är en kraft man inte förstår sig på.
Det sägs att vi lämnar den här världen som vi kom in i den, naken och ensammen.
Men det är inte sant. Vi lämnar alltid något efter oss, även om det ibland är omedvetet från så som främlingar eller till en vän så finns något där. Ibland lämnar vi blod, ibland sagor eller bara minnen. Ibland lämnar vi en gåta...
Men det är bara få som är odödliga, och det är bara få som vet om vilka dom är...
Old enough to know better but young enough to not give a Shit...
Vad som helst men inte det...
Vuxnas ansvar
Det som förbryllar mig är ofta hur alla vuxna hela tiden strävar efter att få alla barn och minivuxna till att bete sig moget, uppfostrat och kamratligt. Men själv så kan dom inte bemästra denna regel som de så hårt tror på.
Skulle man som barn göra något riktigt omoget, eller säga något mindre genomtänkt så kan dom räkna med att få det hett om öronen, men gör en vuxen det så är det okej. Hur kommer det sig?
Nej barn gör inte som vuxna gör, barn gör inte som vuxna säger. Alla är olika individer, alla gör vi våra misstag. Men att se vuxna personer bete sig precis lika illa som deras egna barn på ett sätt som dom själva påstår sig sträva emot gör mig bara förbryllad. Även om de inte tar efter så är det ni som ska visa ett gott exempel, ni som ska vara en förebild.
Nu är jag själv vuxen, och aldrig i mitt liv att jag skulle döma någon på utseende, dra förutfattade meningar om någon på vad de sagt eller gjort någon gång offentligt. Lyssna på rykten och döma personen efter det.
För vad vet jag hur den personen egentligen är?
Min bästa vän sen 12 år tillbaka är ett bra exempel, när man var ung och dum så gjorde jag en förutfattad mening om henne första gången jag såg henne, en korkad bimbo som förmodligen var lika falsk som hennes väska. Denna "idiot" visade sig vara en underbart smart, snäll och känslig tjej men med lite för rapp mun haha. men hon är min bästa vän i vått och torrt och allt de jag först tänkte var sånt som inte alls beskriver henne för fem öre. Jag lärde mig snabbt min läxa den gången, varför kan inte andra det?
Klicka på bilden för förstorning!
Mina favvoringar och det som gör så jag lever en dag till ♥
Skulle man som barn göra något riktigt omoget, eller säga något mindre genomtänkt så kan dom räkna med att få det hett om öronen, men gör en vuxen det så är det okej. Hur kommer det sig?
Nej barn gör inte som vuxna gör, barn gör inte som vuxna säger. Alla är olika individer, alla gör vi våra misstag. Men att se vuxna personer bete sig precis lika illa som deras egna barn på ett sätt som dom själva påstår sig sträva emot gör mig bara förbryllad. Även om de inte tar efter så är det ni som ska visa ett gott exempel, ni som ska vara en förebild.
Nu är jag själv vuxen, och aldrig i mitt liv att jag skulle döma någon på utseende, dra förutfattade meningar om någon på vad de sagt eller gjort någon gång offentligt. Lyssna på rykten och döma personen efter det.
För vad vet jag hur den personen egentligen är?
Min bästa vän sen 12 år tillbaka är ett bra exempel, när man var ung och dum så gjorde jag en förutfattad mening om henne första gången jag såg henne, en korkad bimbo som förmodligen var lika falsk som hennes väska. Denna "idiot" visade sig vara en underbart smart, snäll och känslig tjej men med lite för rapp mun haha. men hon är min bästa vän i vått och torrt och allt de jag först tänkte var sånt som inte alls beskriver henne för fem öre. Jag lärde mig snabbt min läxa den gången, varför kan inte andra det?
Klicka på bilden för förstorning!
Mina favvoringar och det som gör så jag lever en dag till ♥
Min lyckans dröm...
Jag är så lyckligt lottad, min kärlek, min sambo. Allt jag någonsin kunnat drömma om finns samlat i en enda person, hur kunde man ana det?
Nu sitter jag här, år med samma person, år som varit både upp och ner, i medgångar så som motgångar och där man både vart så kär att man inte vet vart man ska göra av sig själv men även de gånger när man känner att man skiter i allt, man vill bara börja om.
Precis så som de ska vara, förhållanden är inte en dans på moln och jag vet att även när de känns som mest hopplöst, när man är som mest uttömd på allt så står båda ändå kvar för kärleken finns alltid där hur arg man än är. Det ska vara att man känner sig så galet kär man gjorde i början ena dagen, andra dagen ömhet och omtanke så man ler varje gång, andra gånger att man undrar vad sjutton man tänkte på när man skaffade den där karln man lever med. Alla dagar är olika och det är just det som gör att man lär känna varann mer.
Jag ser oss två vid altaret, båda på ett flyg till en romantisk semester, oss båda gamla, den ene brevid den andre vid sjuksängen, våra gravar jämte varann.
Min kärlek sträcker sig bortom denna dag som är just nu, den sträcker sig från vårat gemensamma förflutna till våran gemensamma framtid. Allt innan det är så meningslöst när de gäller förhållanden, de var bara ett gupp på vägen man måste ta sig över för att nå målet.
Jag har svårt för att tala om känslor, visa känslor. Men kärleken till honom kan jag tala om i en evighet, till allt och alla. Säga det om och om igen till honom, för med honom vid min sida så är inget svårt.
Min allra mest älskade...
Min allra mest älskade vän, att beskriva saknaden efter dig går inte.
Att se dig komma lunkande mot mig när man ropade på dig i hagen medans alla andra hästar gjorde sitt bästa för att undvika att bli infångade. Att få borsta av dig all himla lera du alltid drog på dig och att jag aldrig behöver oroa mig för att du skulle svika mig.
Alltid fanns du där med bakåtstruka öron, en hov i luften som viftade irriterat bort de som du lyckade skrämmas, tyvärr så ju surare du försökte se ut ju sötare blev du och inte ens barnen lyckades du skrämma.
En vän för livet, så många minnen, jag ler vid varje ett av dom. Jag önskar alla kunde haft en sån bra vän som jag hade..
Att se dig komma lunkande mot mig när man ropade på dig i hagen medans alla andra hästar gjorde sitt bästa för att undvika att bli infångade. Att få borsta av dig all himla lera du alltid drog på dig och att jag aldrig behöver oroa mig för att du skulle svika mig.
Alltid fanns du där med bakåtstruka öron, en hov i luften som viftade irriterat bort de som du lyckade skrämmas, tyvärr så ju surare du försökte se ut ju sötare blev du och inte ens barnen lyckades du skrämma.
En vän för livet, så många minnen, jag ler vid varje ett av dom. Jag önskar alla kunde haft en sån bra vän som jag hade..
♥ 1980 - 2010 ♥
Slagen var inte värst...
Det värsta var faktiskt aldrig slagen eller orden som fick mig att vilja krympa ner till ingentinglandet. Det värsta var min egen familj, de som sa till mig om och om vilken bra person han var, att honom skulle jag hålla fast i.
Bakom stängda dörrar så var det alkoholen, slagen, den psykiska misshandeln och så ekonomin.
Bakom stängda dörrar så var det alkoholen, slagen, den psykiska misshandeln och så ekonomin.
En favoritsyssla var att utelåsta mig i minus 35-40 grader, helst i pyjamas och låste alla dörrar (jag bodde i en marklägenhet) sen satte sig och spelade. En annan syssla han hade var just den psykiska misshandeln. Han gick aldrig någonsin brevid mig på offentliga ställen så ingen kunde enligt honom misstänka att vi kände varann, minst 5 meter var hans regel. Jag började utesluta mina vänner, lögnerna började hagla i samma takt som ursäkterna tog slut.
Alla slag när han var full, vreden av alkoholen borde få vem som helst att undra varför man stannade.
Men dom slänger inte allt över en på en gång, det är det som gör dom monster och att man i våldsamma hem stannar. Det kommer smygandes, de ger en själv skulden på ett sätt som de vet de kan komma åt när de vet exakt hur du fungerar, hur du tänker. Det är därför man stannar..
För dom psykar ner inte bara dig utan även din omgivning, din trygghet, tills du har ingenting kvar.
När han tillslut gick lämnade mig friheten, borde ha lämnat men vid det laget var man bara ett tomt äggskal i tusen bitar men även genom det kände jag hur mitt hjärta började slå igen och sprida värme i kroppen.
Men det var inte över... Så som jag hade hoppats på.
Nu började förföljesen, hoten, smsen, han använde allt när han märkte att han förlorade kontrollen när jag ställde mig upp och började leva igen. Det gav honom panik.
Tillslut så åkte han hem till mig helt, dock var jag inte hemma utan hos min syster, jag försökte få honom att lämna mig ifred. Han hotade då med att ta självmord, slängde av sig jackan och gick mot bron, jag följde aldrig efter.
Efter en stund kom han tillbaka, syrran lyckades övertala honom att gå ner till stationen och åka hem, att han inte hade något att hämta här. Misstaget hon gjorde var att be mig följa med honom. Väl på stationen följde han in mig på toan, slängde igen dörren och tog stryptag om min hals.
Jag såg min framtid passera framför mig, när jag började ge upp hörde jag äntligen min systers röst utanför, han tvekade någon sek men sen släppte, just då var jag mest rädd för min systers liv än mitt löjligt nog.
Än idag, över 11 år senare hör jag honom när han står bakom mig i kön vad han viskar att han planerat att göra mot mig då han möter mig ensam någon gång. Det är bara patetiskt i mina öron, löjligt, barnsligt, fegt...
Snacka kan han än tydligen, men vågar inte göra nått!
Snacka kan han än tydligen, men vågar inte göra nått!
Jag är stark, jag har mina vänner igen, jag har en sambo och jag har min egna självkänsla som inte låter mig skrämmas. Jag kan gärna möta honom, för jag är inte rädd för honom. Han gav mig tjockare hud, bättre, starkare än någonsin. Men det tackar jag inte honom för, för det var min förtjänst att jag vart det, inte hans.
För de fysiska såren läker, ärren bleknar. Men de psykiska ärren tar längre tid på sig, de sitter kvar ett tag men bara så länge som man tillåter dom.
För det är bara du som kan göra så du själv mår bra, välja om du ska ta livets händelser som en lärdom eller ett slag att ligga ner..
Nytagen bild på mig...
Kan inte fatta att man blir 29år om 2 månader, känner mig som 20år fortfarande
Kan inte fatta att man blir 29år om 2 månader, känner mig som 20år fortfarande
Lycka är..
Lycka är att få vara med dig...
Jag är så oerhört tacksam över mitt liv, över att vara den jag är, att leva, få andas, kunna göra saker som jag vill, jag har en underbar familj som inte alltid är av blodsband, en familj jag skapat själv, jag har en underbar sambo, fantastiska vänner, vad mer kan man begära?
Varje dag är som en gåva och jag vet inte ens vart jag ska börja, jag vill visa min uppskattning till alla som både vill och inte vill höra.
Varje sekund är värdefull, varje sekund som går är en sekund du aldrig får tillbaka. Det finns så mycket att åstakomma i min framtid men det är här och nu jag är just nu och morgondagen får jag ta då. Ibland får jag sådana där glädjerus att jag kan bli en riktig puss och klängapa, mindre synd att det oftast bara är djuren nära och dom är inte lika entusiastiska över det hela och tittar på mig som om de funderar skarpt på att skicka mig till närmsta dårsjukhus.
Men det är deras problem, dom är små jag är stor så de får stå ut helt enkelt. *fnissar lite evil*
Min bakgrund är inte ett vanligt svenssonliv, mycket vet jag inte om jag vågar berätta för er, livet har bestått av misshandel både fysiskt, och psykiskt, våld, hot, droger, alkohol (jag själv har dock aldrig tagit droger måste jag poängtera), svek av de man litar på mest, mobbning, hemlöshet men också av det ni vet; sjukdomar både min fysiska och nu även min psyskiska. En uppväxt jag inte önskar någon.
Men allt detta har gjort mig till den fantastiska person jag är idag, en vacker, knasig men genomgo tjej och jag ångrar aldrig något som hänt eller som jag gjort precis just därför. För utan allt det hade jag inte vart den jag är nu.
Jag är så oerhört tacksam över mitt liv, över att vara den jag är, att leva, få andas, kunna göra saker som jag vill, jag har en underbar familj som inte alltid är av blodsband, en familj jag skapat själv, jag har en underbar sambo, fantastiska vänner, vad mer kan man begära?
Varje dag är som en gåva och jag vet inte ens vart jag ska börja, jag vill visa min uppskattning till alla som både vill och inte vill höra.
Varje sekund är värdefull, varje sekund som går är en sekund du aldrig får tillbaka. Det finns så mycket att åstakomma i min framtid men det är här och nu jag är just nu och morgondagen får jag ta då. Ibland får jag sådana där glädjerus att jag kan bli en riktig puss och klängapa, mindre synd att det oftast bara är djuren nära och dom är inte lika entusiastiska över det hela och tittar på mig som om de funderar skarpt på att skicka mig till närmsta dårsjukhus.
Men det är deras problem, dom är små jag är stor så de får stå ut helt enkelt. *fnissar lite evil*
Min bakgrund är inte ett vanligt svenssonliv, mycket vet jag inte om jag vågar berätta för er, livet har bestått av misshandel både fysiskt, och psykiskt, våld, hot, droger, alkohol (jag själv har dock aldrig tagit droger måste jag poängtera), svek av de man litar på mest, mobbning, hemlöshet men också av det ni vet; sjukdomar både min fysiska och nu även min psyskiska. En uppväxt jag inte önskar någon.
Men allt detta har gjort mig till den fantastiska person jag är idag, en vacker, knasig men genomgo tjej och jag ångrar aldrig något som hänt eller som jag gjort precis just därför. För utan allt det hade jag inte vart den jag är nu.
Jag behöver ingen alkohol eller andra droger för att få ett rus, jag blir hög av att bara leva livet!
/Melissa Lavali
Bilderna är klickbara!
/Melissa Lavali
Bilderna är klickbara!
En läsarfråga...
Jag fick en fråga för några dagar senare om mitt ärr jag har på magen, det jag fick efter en operpation p.g.a min Crohns sjukdom.
Jag tror frågan berör lite fler personer än mig så tänkte jag publicerar den och utvecklar mitt svar lite angående det.
ava miranda;
Min första känsla när dom ritade upp vart de skulle skära var ren panik, ett stort svart streck rakt upp på magen och så en krökt knorr i slutet, jag kollade på sköterskan som om hon vore galen och sen i duschen så försökte jag ärligt talat sudda ut lite i kanterna, några cm, inte för att det hjälpte dock haha.
Visst kan jag sitta och må skit varje dag jag ser mig själv, när jag kliver upp på morgonen så är det första jag ser mitt ärr, även när jag duschar, byter om, lägger mig. Flera gånger om dagen ser jag det. Visst kan jag se till att jag då mår skit, önskar jag inte hade detta och var precis som alla andra, ärrfri och felfri utan minsta lilla skavank eller annat. Att sitta där och bli ledsen, ångerfull, gå ner sig i känslor som bara innebär mörker var eviga dag.
Men NEJ, vem sjutton vill leva sånt liv?
Varför ska man sitta och ångra saker man aldrig kan göra nått åt? varför vara bitter över nått som faktiskt är bra?
Du blir bara en tråkig person, en negativ person alla bara suckar när de hör dig gnälla dag ut och in om samma sak när de inte finns något att göra åt de, för ärr består.
Alla väljer sina minnen, hur man ska känna för dom, hur man ska se på saker på sin kropp. Många tänker negativt, det gör även jag om vissa saker, jag är inte helt omänskligt positiv till allt, men det jag ser dåligt på försöker jag se till att det är saker jag kan göra nått åt, som nu när jag kämpar för att bli mer fast i kroppen. Det är saker jag kan förändra.
När jag såg ärret så efteråt så kände jag faktiskt glädje, och stolthet. Detta oprydande, fula hemska illröda sak hade gett mig en smärtfri mage, en ny start i livet, en erfarenhet jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om tidigare. Tänk att jag innan aldrig hade hört talas om denna sjukdom eller den katastrofala följden de kan ge om man inte sköter sig.
Jag älskar mitt ärr, det är en del av mig, en prydnad på min mage som visar hur stark jag är, vad jag gått igenom, en liten udda detalj som få faktiskt har att skryta med att jag överlevde den värsta prövningen i mitt liv, att gå från att ha 2-3 veckor kvar att leva till att idag 7 år senare sitta här och skriva om mina erfarenheter.
Detta ser jag när jag tittar på mitt fina ärr och ett litet leende letar sig fram på mina läppar.
Jag tror frågan berör lite fler personer än mig så tänkte jag publicerar den och utvecklar mitt svar lite angående det.
ava miranda;
Blir du inte ledsen när du ser ärret och tänker "jag önska att jag inte hade nått ärr"? ;o
Min första känsla när dom ritade upp vart de skulle skära var ren panik, ett stort svart streck rakt upp på magen och så en krökt knorr i slutet, jag kollade på sköterskan som om hon vore galen och sen i duschen så försökte jag ärligt talat sudda ut lite i kanterna, några cm, inte för att det hjälpte dock haha.
Visst kan jag sitta och må skit varje dag jag ser mig själv, när jag kliver upp på morgonen så är det första jag ser mitt ärr, även när jag duschar, byter om, lägger mig. Flera gånger om dagen ser jag det. Visst kan jag se till att jag då mår skit, önskar jag inte hade detta och var precis som alla andra, ärrfri och felfri utan minsta lilla skavank eller annat. Att sitta där och bli ledsen, ångerfull, gå ner sig i känslor som bara innebär mörker var eviga dag.
Men NEJ, vem sjutton vill leva sånt liv?
Varför ska man sitta och ångra saker man aldrig kan göra nått åt? varför vara bitter över nått som faktiskt är bra?
Du blir bara en tråkig person, en negativ person alla bara suckar när de hör dig gnälla dag ut och in om samma sak när de inte finns något att göra åt de, för ärr består.
Alla väljer sina minnen, hur man ska känna för dom, hur man ska se på saker på sin kropp. Många tänker negativt, det gör även jag om vissa saker, jag är inte helt omänskligt positiv till allt, men det jag ser dåligt på försöker jag se till att det är saker jag kan göra nått åt, som nu när jag kämpar för att bli mer fast i kroppen. Det är saker jag kan förändra.
När jag såg ärret så efteråt så kände jag faktiskt glädje, och stolthet. Detta oprydande, fula hemska illröda sak hade gett mig en smärtfri mage, en ny start i livet, en erfarenhet jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om tidigare. Tänk att jag innan aldrig hade hört talas om denna sjukdom eller den katastrofala följden de kan ge om man inte sköter sig.
Jag älskar mitt ärr, det är en del av mig, en prydnad på min mage som visar hur stark jag är, vad jag gått igenom, en liten udda detalj som få faktiskt har att skryta med att jag överlevde den värsta prövningen i mitt liv, att gå från att ha 2-3 veckor kvar att leva till att idag 7 år senare sitta här och skriva om mina erfarenheter.
Detta ser jag när jag tittar på mitt fina ärr och ett litet leende letar sig fram på mina läppar.
Remby
Tävlar nu lite nu mellan oss Remby testare, ni får gärna kika in på min remby och se om den är värd en plats :)
Skulle bli gudaglad om ni gillar den men såklart kom gärna med kritik också eller tips. Allt uppskattas.
klickar ni på den så kommer det flera olika kollage jag gjort upp, de är 3 bilder och det är bara att klicka på pilen under bilden för att bläddra till nästa ♥
Skulle bli gudaglad om ni gillar den men såklart kom gärna med kritik också eller tips. Allt uppskattas.
klickar ni på den så kommer det flera olika kollage jag gjort upp, de är 3 bilder och det är bara att klicka på pilen under bilden för att bläddra till nästa ♥
Det är bara att...
"Det är bara att göra!"
Ni anar inte hur många som skriver det till mig när jag berättar om mina mer eller mindre fåniga begränsningar. Som att jag älskar att sjunga men aldrig gjort det inför något, eller att jag aldrig skrikit rakt ut även om man ibland vill och behöver det, eller gå och fråga kassörskan något.
och nej det är inte "bara att göra"... Jag vet att ni menar väl och bara vill hjälpa, och jag uppskattar era peppningar men snälla tänk på era ord. Ni anar inte vilken frustration och ibland även irritation de skapar hos mig. Inte går ni fram till en döende människa i plågor och säger "äh, gaska upp dig nu och se inte så ledsen ut" Då skulle ni nog få det extremt hett om öronen men det är ärligt talat exakt detsamma.
Många av oss har någon fobi.
Tänk om du ser en riktigt stor svart, och något hårig spindel, med stora glosögon och med alla sina hundratals bebisar på ryggen, sakta vända huvudet mot dig , bara sitta och titta på dig, planerar sitt drag. Den sitter där precis ovanför huvudet ditt bara väntar på att hoppa ner på din axel och boa sig lite i håret ditt och ge dennes ungar något att börja kräla runt i.
Kommer jag då fram och tar ner spindeln och räcker fram den under näsan och säger "Kom igen nu, det är bara att pussa den, kom igen, det är bara..." Inte skulle ni göra det bara för att jag säger "det är bara"? För det skulle vara ett just sånt tillfälle som för mig är bara att göra då jag inte alls känner någon rädsla för spindlar, eller ormar eller något sådant, det är bara att ta dom, sluta fåna er och ta upp dom bara, gosa lite med erat gratis och relativt allergivänliga husdjur.
Eller andra saker som "bara är att göra" för mig är t.ex. att hoppa från en hög bro utan några säkerhetslinor, du vet att du kommer i bästa fall dö, i värsta fall bli en levande grönsak resten av livet. Jag har inga problem med det, enda anledningen är att jag inte gjort det är för att min vardag består av planering och jag låter helt enkelt bli att planera in det. Men ärligt, det är bara att göra det, så varför gör inte du det, jag säger det till dig nu, det är bara gå att hoppa, kom igen, det är bara att göra det.
och nej det är inte "bara att göra"... Jag vet att ni menar väl och bara vill hjälpa, och jag uppskattar era peppningar men snälla tänk på era ord. Ni anar inte vilken frustration och ibland även irritation de skapar hos mig. Inte går ni fram till en döende människa i plågor och säger "äh, gaska upp dig nu och se inte så ledsen ut" Då skulle ni nog få det extremt hett om öronen men det är ärligt talat exakt detsamma.
Många av oss har någon fobi.
Tänk om du ser en riktigt stor svart, och något hårig spindel, med stora glosögon och med alla sina hundratals bebisar på ryggen, sakta vända huvudet mot dig , bara sitta och titta på dig, planerar sitt drag. Den sitter där precis ovanför huvudet ditt bara väntar på att hoppa ner på din axel och boa sig lite i håret ditt och ge dennes ungar något att börja kräla runt i.
Kommer jag då fram och tar ner spindeln och räcker fram den under näsan och säger "Kom igen nu, det är bara att pussa den, kom igen, det är bara..." Inte skulle ni göra det bara för att jag säger "det är bara"? För det skulle vara ett just sånt tillfälle som för mig är bara att göra då jag inte alls känner någon rädsla för spindlar, eller ormar eller något sådant, det är bara att ta dom, sluta fåna er och ta upp dom bara, gosa lite med erat gratis och relativt allergivänliga husdjur.
Eller andra saker som "bara är att göra" för mig är t.ex. att hoppa från en hög bro utan några säkerhetslinor, du vet att du kommer i bästa fall dö, i värsta fall bli en levande grönsak resten av livet. Jag har inga problem med det, enda anledningen är att jag inte gjort det är för att min vardag består av planering och jag låter helt enkelt bli att planera in det. Men ärligt, det är bara att göra det, så varför gör inte du det, jag säger det till dig nu, det är bara gå att hoppa, kom igen, det är bara att göra det.
En knut av oro...
En knut av oro har svettsat sig fast i min mage, den dras åt hela tiden och smärtar ordentligt.
Min älskade vän på bara 22 år har bröstcancer, det av den mer elaka sorten. Senaste veckan så har hon varit lite off, inget konstigt med det med tanke på vad hon går igenom, men igår var hon verkligen borta, ville inte prata, sa bara nått ord i taget.
Inte alls likt denna översociala brud som inte vet vad tystnad är för något i vanliga fall, hon kan tjattra om allt och inget hela tiden konstant.
Det som är så skönt med henne, hon är så enkel att prata med, rak, ärlig och står alltid för vad hon säger. Jag är mer småtyst så vi är en bra kombination, men nu är det tvärt om plus lite till, hon är tyst, syns inte, hörs inte och jag försöker desperat komma underfull med vad som surrar i hennes huvud, nått som hon alltis spottat ut innan utan att jag ens behövt be om det.
Så snälla ni där ute, kolla igenom era bröst regelbundet, ja ni är kanske unga, gamla, vuxna barn men kolla igenom dom och ha det som vana tex när ni duscha, pränta in det i skallen att kolla igenom dom är lika viktigt som att schamponera håret. För det kan drabba precis vem som helst när som helst, hur frisk du än var innan så kanske du inte är det nästa vecka.
Cancer visar ingen nåd, ingen sympati och du har inget "fritt passerkort" för att du brukar hålla upp dörren för gamla damer" den drabbar alla, goda som onda helt hämningslöst.
Ta vara på er hälsa kära läsare!
Så här undersöker du dig själv
Min älskade vän på bara 22 år har bröstcancer, det av den mer elaka sorten. Senaste veckan så har hon varit lite off, inget konstigt med det med tanke på vad hon går igenom, men igår var hon verkligen borta, ville inte prata, sa bara nått ord i taget.
Inte alls likt denna översociala brud som inte vet vad tystnad är för något i vanliga fall, hon kan tjattra om allt och inget hela tiden konstant.
Det som är så skönt med henne, hon är så enkel att prata med, rak, ärlig och står alltid för vad hon säger. Jag är mer småtyst så vi är en bra kombination, men nu är det tvärt om plus lite till, hon är tyst, syns inte, hörs inte och jag försöker desperat komma underfull med vad som surrar i hennes huvud, nått som hon alltis spottat ut innan utan att jag ens behövt be om det.
Så snälla ni där ute, kolla igenom era bröst regelbundet, ja ni är kanske unga, gamla, vuxna barn men kolla igenom dom och ha det som vana tex när ni duscha, pränta in det i skallen att kolla igenom dom är lika viktigt som att schamponera håret. För det kan drabba precis vem som helst när som helst, hur frisk du än var innan så kanske du inte är det nästa vecka.
Cancer visar ingen nåd, ingen sympati och du har inget "fritt passerkort" för att du brukar hålla upp dörren för gamla damer" den drabbar alla, goda som onda helt hämningslöst.
Ta vara på er hälsa kära läsare!
Så här undersöker du dig själv
Hjärnbrist...
hjärnbrist... så jag återkommer imorgon med lite spännande nyheter
Ni kan ju kika in Här om ni har allt för tråkigt innan dess
Läkarmöte
Träffade min toppenläkare idag igen. Vart ett helt okej möte som gav lika mycket som det alltid gör. Ser fram emot dessa möten varje gång, dels så beter och pratar hon som en personlig bekant och inte som en läkare, skippar alltid läkarsnack och kör svenska språket när hon talar, hon är mänsklig dvs.
Sen att hon är en av sveriges bästa specialister och en riktigt bra en inom just IBS gör ju saken bara bättre.
Vi tog upp lite om ev framtida graviditeter (även om det är extremt osannolikt att jag vill bli det) så skulle jag samma dag jag plussade ringa specialistmödravården och få all den extra hjälp jag behöver då jag alltid hamnar i kraftiga skov vid minsta förändring i kroppen.
Förutom att min tarm blir på väldigt dåligt humör så tappar jag mycket vätska som i sin tur gör att jag får extremt huvudvärk och blodtrycksfall.
Jag pratade även lite om lchf, jag frågade vad hon ansåg om det då väldigt många försöker proppa på mig att detta är dunderkuren mot IBS och jag är skeptisk mot det.
Hon höll med mig, hon hade aldrig hört att någon diet skulle vara bättre än någon annan, sen att det är mycket fett inom maten som oftast de med inflammatoriska tarmar kan bli värre av inte riktigt skulle vara värt att ge sig på det så hon tyckte jag skulle fortsätta vara skeptisk mot det och fortsätta med det jag gör dvs, undvika all (onyttig) fett och liknande då det funkar bäst för mig. Dels så kan man just med IBS ha högre risk för tarmcancer samt hudcancer, men de med tarmcancer gör också att man bör undvika eller dra ner på fett.
Jag trycker absolut INTE ner dieten, jag tror stenhårt att de funkar för vissa och andra inte, men att för MIG är det rena katastrofen att försöka mig på det, det skulle ge väldigt dåliga koncekvenser.
Min medicin Imurel (Azatioprin) jag har nu kommer jag fortsätta med på samma dos då jag ändå haft det stabilt nu sista tiden. Det tackar jag dock inte medicinen för utan jag märkte en markant skillnad när jag började unvika just fet mat jag har svårt för samt även införa daglig träning i någon form.
Men ändå så håller medicinen min allt i kontroll och som det är nu ändå så kommer jag fortsätta med den livet ut och vid skov så kommer jag få ta entocort som jag gjort hittills. Vi har hittat en väldigt bra balans där som både jag och hon är nöjd med
Sen att hon är en av sveriges bästa specialister och en riktigt bra en inom just IBS gör ju saken bara bättre.
Vi tog upp lite om ev framtida graviditeter (även om det är extremt osannolikt att jag vill bli det) så skulle jag samma dag jag plussade ringa specialistmödravården och få all den extra hjälp jag behöver då jag alltid hamnar i kraftiga skov vid minsta förändring i kroppen.
Förutom att min tarm blir på väldigt dåligt humör så tappar jag mycket vätska som i sin tur gör att jag får extremt huvudvärk och blodtrycksfall.
Jag pratade även lite om lchf, jag frågade vad hon ansåg om det då väldigt många försöker proppa på mig att detta är dunderkuren mot IBS och jag är skeptisk mot det.
Hon höll med mig, hon hade aldrig hört att någon diet skulle vara bättre än någon annan, sen att det är mycket fett inom maten som oftast de med inflammatoriska tarmar kan bli värre av inte riktigt skulle vara värt att ge sig på det så hon tyckte jag skulle fortsätta vara skeptisk mot det och fortsätta med det jag gör dvs, undvika all (onyttig) fett och liknande då det funkar bäst för mig. Dels så kan man just med IBS ha högre risk för tarmcancer samt hudcancer, men de med tarmcancer gör också att man bör undvika eller dra ner på fett.
Jag trycker absolut INTE ner dieten, jag tror stenhårt att de funkar för vissa och andra inte, men att för MIG är det rena katastrofen att försöka mig på det, det skulle ge väldigt dåliga koncekvenser.
Min medicin Imurel (Azatioprin) jag har nu kommer jag fortsätta med på samma dos då jag ändå haft det stabilt nu sista tiden. Det tackar jag dock inte medicinen för utan jag märkte en markant skillnad när jag började unvika just fet mat jag har svårt för samt även införa daglig träning i någon form.
Men ändå så håller medicinen min allt i kontroll och som det är nu ändå så kommer jag fortsätta med den livet ut och vid skov så kommer jag få ta entocort som jag gjort hittills. Vi har hittat en väldigt bra balans där som både jag och hon är nöjd med
Klicka på bilderna för större storlek!
Detta med högtider...
Jag är inte den som firar högtider, varken alla hjärtans dag, påsk, julaftonnyår eller ens min födelsedag.
Känns lite som man växt ifrån det stadiet för länge sen, genom att bli vuxen för fort så tappar man magin med att fira även om man önskar att magin fanns kvar.
Nu känns det mer som något måste man ska gå igenom "bara för att" det ska vara så, egentligen skulle min perfekta jul vara att vara ensam hemma med bubbelbad, tända ljus, lite musik, en bra bok och ligga där i badet med ansiktsmask och hårinpackning och njuta av lite gotte i sin ensamhet.
Tyvärr blir det aldrig så då folk mest tycker synd om mig, som jag har i sin tur svårt att förstå när det är det jag vill göra ju men då är det kört och folk stannar hemma för att "visa empati" och så får jag skuldkänslor för det och tvingar mig själv och min röv att traska iväg ändå och fira skiten bara för att andra ska vara nöjda.
Ja säger ni då, sluta tänk på andra och låt dom stanna hemma då. Problemet är ju inte så enkelt tyvärr, jag brukar gå min egna väg men just vid sånt så är de inte lika lätt...
Påsk måste dock vara den mest onödiga högtiden som existerar, varför ska man springa runt och jaga en hare som bajsar ägg? trycka in barnen massa socker och sen gnälla att dom är hyperaktiva och vägrar lägga sig kl 18.
Men precis som Midsommar för de vuxnas del så innebär det bara en ursäkt till att supa, festa, dricka skallen i bitar, bli odräglig, skämma ut sig för att sen inte ens minnas dagen efter vad de gjort över huvud taget och klänga på tjejer/killar med ursäker som "men jag var ju fuuulll hö hö och vi är ju baara vänner hö hö hö" jomen tjena, kul för dig kanske men inte för mig.
Ja som ni hör så är jag Miss Negativ Delux när de gäller positiva saker med högtider. Det ger mig bara en knut i magen varje gång, ger mig ångest och oro för det innebär också att jag måste prestera över mina förmågor av att vara social, låtsas älska saker jag bara vill gråta för egentligen och framför allt så den känslan att man är inte som andra blir så himla tydlig, som svart fet text på ett benvitt papper när det är att vara som andra jag vill kunna bli...
Tyvärr blir det aldrig så då folk mest tycker synd om mig, som jag har i sin tur svårt att förstå när det är det jag vill göra ju men då är det kört och folk stannar hemma för att "visa empati" och så får jag skuldkänslor för det och tvingar mig själv och min röv att traska iväg ändå och fira skiten bara för att andra ska vara nöjda.
Ja säger ni då, sluta tänk på andra och låt dom stanna hemma då. Problemet är ju inte så enkelt tyvärr, jag brukar gå min egna väg men just vid sånt så är de inte lika lätt...
Påsk måste dock vara den mest onödiga högtiden som existerar, varför ska man springa runt och jaga en hare som bajsar ägg? trycka in barnen massa socker och sen gnälla att dom är hyperaktiva och vägrar lägga sig kl 18.
Men precis som Midsommar för de vuxnas del så innebär det bara en ursäkt till att supa, festa, dricka skallen i bitar, bli odräglig, skämma ut sig för att sen inte ens minnas dagen efter vad de gjort över huvud taget och klänga på tjejer/killar med ursäker som "men jag var ju fuuulll hö hö och vi är ju baara vänner hö hö hö" jomen tjena, kul för dig kanske men inte för mig.
Ja som ni hör så är jag Miss Negativ Delux när de gäller positiva saker med högtider. Det ger mig bara en knut i magen varje gång, ger mig ångest och oro för det innebär också att jag måste prestera över mina förmågor av att vara social, låtsas älska saker jag bara vill gråta för egentligen och framför allt så den känslan att man är inte som andra blir så himla tydlig, som svart fet text på ett benvitt papper när det är att vara som andra jag vill kunna bli...
Bröllopsfest
Igår var det ju bröllopsfest...
Lägger ut några bilder men vill inte lägga ut på själva brudparet då jag inte vet om det är okej än.
Älskar mitt halsband btw som man fick av sin sambo, det åker fram så ofta man har användning av det vilket tyvärr inte är så ofta.
Lägger ut några bilder men vill inte lägga ut på själva brudparet då jag inte vet om det är okej än.
Älskar mitt halsband btw som man fick av sin sambo, det åker fram så ofta man har användning av det vilket tyvärr inte är så ofta.
Klicka på bilden för större vy! 
Min kropp, mitt fängelse...
Min kropp, mitt fängelse.. Nu menar jag inte mitt utseende jag är otroligt vacker det vet jag, men jag har som sagt ADD och asperger och de hinder som dom ger mig mentalt jag snackar om. Det är den som håller mig tillbaka, fängslar in mig, tillåter mig inte att vara den jag är, vara så social som jag älskar att vara, våga göra det jag så gärna vill göra...
Det är precis så det känns, jag vill komma ut, bryta mig loss och bli den personen jag faktiskt är. Jag vill kunna skrika rakt ut utan att behöva tänka miljoner tankar innan om vem som hör mig, vad de tänker, vem som gnäller, vem som oroar sig, om rösten håller eller värst av allt att de hör mig över huvud taget...
Jag älskar att sjunga, nynna eller humma men bara 2 personer har nånsin hört mig göra det, jag älskar att träffa människor och komma ut och se världen och prata men istället så låser jag mig totalt, blir tyst, stum, tillbakadragen. Att säga att jag inte vågar är fel för jag vågar men jag kan inte. Det är som om någon har kedjat fast mig jag inne i min kropp och drar åt kedjorna så fort jag försöker gära något jag själv vill.
Jag kämpar emot dock, allt jag kan tills jag inte har en gnutta styrka kvar för det är kämpa just vad man måste göra. Så fort man försöker göra något som inte går så är det som att gå i en uppförsbacke med gele upp till midjan samtidigt som ett gummiband sitter runt midjan på en och ju längre men kommer ju mer spänns gummibandet åt.
Det spänns ända tills man ger upp och ramlar ner igen.
Fördelen är att även om man tar 2 steg fram och 5 steg bak så plötsligt utan förvarning så blir det 5 steg framåt och bara 2 steg bakåt. Ett litet steg kanske efter flera års slit men det är ett steg och det är just det som räknas.
Att berätta för andra hur det är gör det svårt, för det är mer komplicerat än så där. Att förklara nått man inte kan röra, se eller känna på är som att förklara för en döv hur musik låter.
Allt jag önskar är att bli utsläppt från mitt egna sinne..
Det är precis så det känns, jag vill komma ut, bryta mig loss och bli den personen jag faktiskt är. Jag vill kunna skrika rakt ut utan att behöva tänka miljoner tankar innan om vem som hör mig, vad de tänker, vem som gnäller, vem som oroar sig, om rösten håller eller värst av allt att de hör mig över huvud taget...
Jag älskar att sjunga, nynna eller humma men bara 2 personer har nånsin hört mig göra det, jag älskar att träffa människor och komma ut och se världen och prata men istället så låser jag mig totalt, blir tyst, stum, tillbakadragen. Att säga att jag inte vågar är fel för jag vågar men jag kan inte. Det är som om någon har kedjat fast mig jag inne i min kropp och drar åt kedjorna så fort jag försöker gära något jag själv vill.
Jag kämpar emot dock, allt jag kan tills jag inte har en gnutta styrka kvar för det är kämpa just vad man måste göra. Så fort man försöker göra något som inte går så är det som att gå i en uppförsbacke med gele upp till midjan samtidigt som ett gummiband sitter runt midjan på en och ju längre men kommer ju mer spänns gummibandet åt.
Det spänns ända tills man ger upp och ramlar ner igen.
Fördelen är att även om man tar 2 steg fram och 5 steg bak så plötsligt utan förvarning så blir det 5 steg framåt och bara 2 steg bakåt. Ett litet steg kanske efter flera års slit men det är ett steg och det är just det som räknas.
Att berätta för andra hur det är gör det svårt, för det är mer komplicerat än så där. Att förklara nått man inte kan röra, se eller känna på är som att förklara för en döv hur musik låter.
Allt jag önskar är att bli utsläppt från mitt egna sinne..
serie rekommendation
Jag har avverkat lite för många serier på lite för kort tid tyvärr så börjar få brist på saker att följa men snubblade över denna A Gifted Man och fastnade.
Har ni tips på serier så säg gärna till...
Denna är lite som House möter Ghost Whisperer, så gillar man nån-/båda dom så gillar man nog denna.
Har ni tips på serier så säg gärna till...
Denna är lite som House möter Ghost Whisperer, så gillar man nån-/båda dom så gillar man nog denna.
Min sexiga Hemlighet....
Tänkte avslöja min sexigaste hemlighet...
Egentligen är det ingen hemlighet, alla kan få det, alla har det däremot inte, få personer kommer aldrig lyckas, men dom som har det kan garanterat njuta fullt ut men kan väldigt enkelt tappa det igen om dom inte underhåller det. För att underhålla det måste man, det är inget man kan plocka fram när som och inget någon annan ens kan be dig ta fram för när du väl skaffat dig den så är det enbart du som kan bemästra den även om man vill dela med sig så måste alla skaffa en varsin.
Det är gratis så kostar inte ett öre men ändå så kostar det dig personligen väldigt mycket då det krävs övning, energi och tålamod men när du väl bemästrar det så kommer det naturligt.
Man kan göra det hemma, på stan, hos vänner vart som, när som och med precis vem som helst utan att för den delen behöva vara otrogen. Faktum är att ju mer du använder den och faktisk använder den med andra ju bättre är det. Men använd det ändå klokt för vem som helst kan ta ifrån dig den om du inte är försiktig.
Killar finner detta otroligt sexigt, tjejer faller pladask... Det är egentligen konstigt att rätt få har den för den ger en njutning både för dig, andra och den du har allra kärast. Trots att det snackas mycket om det så verkar det vara fult att nämna det också, men egentligen så har man den så behöver man inte skryta, då vet man att man ändå har de bästa i livet.
Självklart snackar jag om självkänsla, självförtroende och utstrålning!
Inget är sexigare än det... (enligt mig då)
Älska dig själv som den du är!
Egentligen är det ingen hemlighet, alla kan få det, alla har det däremot inte, få personer kommer aldrig lyckas, men dom som har det kan garanterat njuta fullt ut men kan väldigt enkelt tappa det igen om dom inte underhåller det. För att underhålla det måste man, det är inget man kan plocka fram när som och inget någon annan ens kan be dig ta fram för när du väl skaffat dig den så är det enbart du som kan bemästra den även om man vill dela med sig så måste alla skaffa en varsin.
Det är gratis så kostar inte ett öre men ändå så kostar det dig personligen väldigt mycket då det krävs övning, energi och tålamod men när du väl bemästrar det så kommer det naturligt.
Man kan göra det hemma, på stan, hos vänner vart som, när som och med precis vem som helst utan att för den delen behöva vara otrogen. Faktum är att ju mer du använder den och faktisk använder den med andra ju bättre är det. Men använd det ändå klokt för vem som helst kan ta ifrån dig den om du inte är försiktig.
Killar finner detta otroligt sexigt, tjejer faller pladask... Det är egentligen konstigt att rätt få har den för den ger en njutning både för dig, andra och den du har allra kärast. Trots att det snackas mycket om det så verkar det vara fult att nämna det också, men egentligen så har man den så behöver man inte skryta, då vet man att man ändå har de bästa i livet.
Självklart snackar jag om självkänsla, självförtroende och utstrålning!
Inget är sexigare än det... (enligt mig då)
Älska dig själv som den du är!
klicka för större bild!
Ge mig...
Ge mig frågor, bomba på, jag svarar på allt. Ser så tomt ut med 7 små fjuttiga ju så du skulle göra min dag om det dök upp mer där
Här är direktlänken: Blogresponse
Här är direktlänken: Blogresponse
Helt färsk bild, typ 20 min gammal, kass kvalite då de är beckmörkt ute och jag tog utan blixt.
Vad är...
Många undrar vad ADD och asperger är för något.
Just ADD är inte så omskriven som tex ADHD är men det är en underkategori till den diagnosen men man kan säga att ADD är samma som ADHD men till skillnad från ADD så är man inte hyperaktiv utan tvärt om, tilllbakadragen, många har socialfobi och lite mer för sig själv.
Just ADD är inte så omskriven som tex ADHD är men det är en underkategori till den diagnosen men man kan säga att ADD är samma som ADHD men till skillnad från ADD så är man inte hyperaktiv utan tvärt om, tilllbakadragen, många har socialfobi och lite mer för sig själv.
Tänkte sammanfatta dom lite kort
ADD!
Det är en förkortning på Attention Deficit Disorder och kan på svenska kallas "uppmärksamhetsstörning" men till skillnad från ADHD så ingår som sagt inte hyper/överaktivitet.
Den största boven till att man har ADD (man föds med det) är i största hand ärftlighet men även saker som upplevelser eller erfarenheter som kommer under ens uppväxt kan trigga det. Har man detta så har man en minskad aktivitet i den del av hjärnan som styr uppmärksamhet, impuls och aktivitet som leder till att man b.la. lätt kan drabbas av återkommande depressioner som kommer plötsligt, inget som smyger sig på utan man kan må bra ena stunden för att sen må totalt skit 3 timmar senare. Men även ha svårt för relationer (vänner, kärlek, familj), vardagssysslor, komma iväg på saker, lätt blir uttråkad med mera..
För att underlätta de med ADD så behövs rutiner, planering men även tydliga punkter av vad som förväntas av en, vilka regler som gäller samt att ge den tid som behövs då man oftast kan behöva lite längre tid på sig för vissa saker.
Asperger!
Detta är en lättare form av autism. De med asperger har en normal eller hög intelligens men som är riktad till specifika intressen/hobbys. Asperger som en diagnos kommer dock att försvinna och istället så kommer autism att delas upp i mer grupper där även asperger kommer att hamna istället.
Med detta så har man svårt med den sociala biten, kroppshållningen (Jag har själv urusel kroppshållning), tar saker väldigt bokstavligt och kan oftast uppfattas som ohyffsade eller blyga.
Den sociala biten kan medföra att man har svårt för just att tala känslor, svårt för empati (själv har jag inga problem med empati el sympati) och kan där uppfattas som egoistiska men man får inte glömma att de trots att det visar annat utåt har exakt samma känslor som alla andra.
Tics är något som kan uppstå med Asp, jag har ticks i nacken t.ex., man är ofta också känslig för beröring (tex känner sig obekväm) dofter, ljud.
ADD!
Det är en förkortning på Attention Deficit Disorder och kan på svenska kallas "uppmärksamhetsstörning" men till skillnad från ADHD så ingår som sagt inte hyper/överaktivitet.
Den största boven till att man har ADD (man föds med det) är i största hand ärftlighet men även saker som upplevelser eller erfarenheter som kommer under ens uppväxt kan trigga det. Har man detta så har man en minskad aktivitet i den del av hjärnan som styr uppmärksamhet, impuls och aktivitet som leder till att man b.la. lätt kan drabbas av återkommande depressioner som kommer plötsligt, inget som smyger sig på utan man kan må bra ena stunden för att sen må totalt skit 3 timmar senare. Men även ha svårt för relationer (vänner, kärlek, familj), vardagssysslor, komma iväg på saker, lätt blir uttråkad med mera..
För att underlätta de med ADD så behövs rutiner, planering men även tydliga punkter av vad som förväntas av en, vilka regler som gäller samt att ge den tid som behövs då man oftast kan behöva lite längre tid på sig för vissa saker.
Asperger!
Detta är en lättare form av autism. De med asperger har en normal eller hög intelligens men som är riktad till specifika intressen/hobbys. Asperger som en diagnos kommer dock att försvinna och istället så kommer autism att delas upp i mer grupper där även asperger kommer att hamna istället.
Med detta så har man svårt med den sociala biten, kroppshållningen (Jag har själv urusel kroppshållning), tar saker väldigt bokstavligt och kan oftast uppfattas som ohyffsade eller blyga.
Den sociala biten kan medföra att man har svårt för just att tala känslor, svårt för empati (själv har jag inga problem med empati el sympati) och kan där uppfattas som egoistiska men man får inte glömma att de trots att det visar annat utåt har exakt samma känslor som alla andra.
Tics är något som kan uppstå med Asp, jag har ticks i nacken t.ex., man är ofta också känslig för beröring (tex känner sig obekväm) dofter, ljud.
Lite gamla bilder på mig!
Klicka för större bild!
Bakgrunden till min...
Bakgrunden till min anledning att ta kontakt med neuropsykiatrin har kommit upp en del.
Jag har fått mängder med mail och kommentarer om väldigt samma sak och man blir lite mörkrädd hur många där ute som går runt och funderar men aldrig blir tagna på allvar eller inte vet hur dom ska gå till väga.
Ingen borde få känna sig utanför eller annorlunda till ett negativt sätt.
Så jag tänkte berätta hur jag kom in på det, hoppas de hjälper...
Jag halkade egentligen in på ett bananskal när det gäller utredningen, jag gick till en kurator på kvinnokliniken för en helt annan orsak och det var där som detta kom på tal. Jag vet inte hur det kom upp eller i vilket sammanhang men jag antar att det var något jag sa, gjorde eller berättade som fick min kurator att dra öronen till sig.
För att korta ner så skrev hon en remiss under mitt godkännande till neuropsykiatrin där hon sammanfattade min bagrund lite. 2 månader senare så fick jag komma in för att prata med en kvinna som "gallrar" det kan man säga.
Det är tyvärr otroligt många som söker för en diagnos de inte har enbart för pengar, slippa jobba och allt vad de nu är och det gör ju köerna offantligt mycket längre. Jag känner själv en fullt fungerande person som lyckades få en diagnos h*n egentligen inte alls har enbart för att h*n ska kunna få gå hemma, känner tyvärr även en som är 100% sjukskriven men som är fullt frisk och fungerande.
Sådana personer står inte högt hos mig.
Hur som haver, denna kvinna/man går igenom frågor som man kan räkna med tar 2-3 timmar, det är inte alla ställen dock som har det så här men en bra grej enligt mig själv. Efter hon ställt frågorna så pratade hon lite om vilken uppfattning hon fick och om hon tycker jag bör gå vidare i utredningen. Jag föll väldigt solklart fast tyckte hon så fanns ingen tvekan där. Frågorna var intensiva och det fanns inget utrymme för att fundera utan det var pang på även om vi också disskuterade lite mer ingående på vissa saker.
Anser nu denna person (om det är så i erat län) att hon finner en anledning att skicka er vidare så kommer de jobbiga testen. Dessa är extremt påfrestande psykiskt och är till för att just testa gränserna så man får det rätta svaret. Hur många gånger man får gå tid, hur lång tid det tar och hur dom lägger upp det är lite upp till vad du själv klarar. De testar allt från när-/korttidsminne, motorik, tålamod, uthållighet och så vidare. Inget lämnas med ett frågetecken och man får räkna med att bli granskad innefrån och ut in på minsta molekyl av personer som vet vad dom är ute efter och kan sin sak.
Alla går inte till kuratorer/pyskologer eller liknande men känner ändå att nått kanske inte helt stämmer med dom själv, nått som saknas? nått som är annorlunda? bara en magkänsla helt enkelt. Då kan man ändå söka till vårdcentralen och prata med en läkare där. Man behöver inte säga varför man vill snacka med en läkare om man inte vill, bara att man vill ha en tid för personlig anledning. Läkaren kan skicka en remiss om att du vill starta en utredning men först måste du också övertala läkaren, de kan vara bra att ta med någon som känner dig väl då han kommer vilja snacka med fler runt om dig, om inte annat kan läkaren ringa dom du vill.
Du får berätta om självklart varför du är där men också hur du känner dig, varför du tagit detta steg, sen även djupgående gå in på sånt som jag själv kan känna är tufft, dvs känslor. Hur man känner, varför man känner, när man känner det och ge exempel på situationer.
Blir ett långt inlägg, ber om ursäkt för det...
Jag har fått mängder med mail och kommentarer om väldigt samma sak och man blir lite mörkrädd hur många där ute som går runt och funderar men aldrig blir tagna på allvar eller inte vet hur dom ska gå till väga.
Ingen borde få känna sig utanför eller annorlunda till ett negativt sätt.
Så jag tänkte berätta hur jag kom in på det, hoppas de hjälper...
Jag halkade egentligen in på ett bananskal när det gäller utredningen, jag gick till en kurator på kvinnokliniken för en helt annan orsak och det var där som detta kom på tal. Jag vet inte hur det kom upp eller i vilket sammanhang men jag antar att det var något jag sa, gjorde eller berättade som fick min kurator att dra öronen till sig.
För att korta ner så skrev hon en remiss under mitt godkännande till neuropsykiatrin där hon sammanfattade min bagrund lite. 2 månader senare så fick jag komma in för att prata med en kvinna som "gallrar" det kan man säga.
Det är tyvärr otroligt många som söker för en diagnos de inte har enbart för pengar, slippa jobba och allt vad de nu är och det gör ju köerna offantligt mycket längre. Jag känner själv en fullt fungerande person som lyckades få en diagnos h*n egentligen inte alls har enbart för att h*n ska kunna få gå hemma, känner tyvärr även en som är 100% sjukskriven men som är fullt frisk och fungerande.
Sådana personer står inte högt hos mig.
Hur som haver, denna kvinna/man går igenom frågor som man kan räkna med tar 2-3 timmar, det är inte alla ställen dock som har det så här men en bra grej enligt mig själv. Efter hon ställt frågorna så pratade hon lite om vilken uppfattning hon fick och om hon tycker jag bör gå vidare i utredningen. Jag föll väldigt solklart fast tyckte hon så fanns ingen tvekan där. Frågorna var intensiva och det fanns inget utrymme för att fundera utan det var pang på även om vi också disskuterade lite mer ingående på vissa saker.
Anser nu denna person (om det är så i erat län) att hon finner en anledning att skicka er vidare så kommer de jobbiga testen. Dessa är extremt påfrestande psykiskt och är till för att just testa gränserna så man får det rätta svaret. Hur många gånger man får gå tid, hur lång tid det tar och hur dom lägger upp det är lite upp till vad du själv klarar. De testar allt från när-/korttidsminne, motorik, tålamod, uthållighet och så vidare. Inget lämnas med ett frågetecken och man får räkna med att bli granskad innefrån och ut in på minsta molekyl av personer som vet vad dom är ute efter och kan sin sak.
Alla går inte till kuratorer/pyskologer eller liknande men känner ändå att nått kanske inte helt stämmer med dom själv, nått som saknas? nått som är annorlunda? bara en magkänsla helt enkelt. Då kan man ändå söka till vårdcentralen och prata med en läkare där. Man behöver inte säga varför man vill snacka med en läkare om man inte vill, bara att man vill ha en tid för personlig anledning. Läkaren kan skicka en remiss om att du vill starta en utredning men först måste du också övertala läkaren, de kan vara bra att ta med någon som känner dig väl då han kommer vilja snacka med fler runt om dig, om inte annat kan läkaren ringa dom du vill.
Du får berätta om självklart varför du är där men också hur du känner dig, varför du tagit detta steg, sen även djupgående gå in på sånt som jag själv kan känna är tufft, dvs känslor. Hur man känner, varför man känner, när man känner det och ge exempel på situationer.
Blir ett långt inlägg, ber om ursäkt för det...
remby
Lite förhandsvisningar av Remby som senare kommer att lanseras här på blogg.se
Remby är alltså ett bildprogram där man kan samla sina bilder, musik, ljud och filmer. Med Remby kommer det att bli enkelt att själv fixa dina egna bildkollage, göra egna videofilmer, grattiskort, bilddagböcker, presentationer och mycket mycket mer. Användarnivåerna stoppas enbart av din egna fantasi.
Den är otroligt enkel att använda och lätt att lära sig så precis alla unga som gamla kommer ha nytta av det. Du behöver inte vara nått datageni eller ens ha någon liten koll som man måste med de mesta utan de finns enkla beskrivningar och massa tips, mallar och trix för att visa dig vägen.
Bloglovin
Tänkte jag skulle fixa lite bloglovin ikoner om det vore populärt.
Nu har jag lagt ut Lite ikoner som jag delar med mig av.
Så de finns lite variation än de som man kan välja på själva hemsidan deras, inte för att dom som finns är otroligt tråkiga, alla har dom eller att de bara finns i 2 färger utan för de är alltid kul att kika in på bloggar med lite mer variation av sig. Eller ha nått lite mer eget som passar ens personlighet eller bloggsida lite mera
Nu har jag lagt ut Lite ikoner som jag delar med mig av.
Ni finner dom HÄR!
Lite hund...
Lite hundbilder får det bli just bara för att hon är en så otroligt vacker och snäll dam.
Så här har ni Dobermann tiken "fröken V"
Så här har ni Dobermann tiken "fröken V"
Hon är inte min men otroligt fotogenisk så man bara måste ta fram kameran.
Klicka på bilden för större vy!
Dessa fördomar
Jag känner mig mer än stolt över mig själv. Inte bara för att jag dels vågade ta mig till tiden för första utredningsmötet (jag skakade som ett asplöv och var ärligt talat nära att gråta av panik) men också att jag lyssnade på mig själv och inte andra.
Jag berättade glatt för en av mina närmsta vänner att min kurator hade skickat in ett brev om att jag behövde utredning och svaret jag fick var ju inte det mest förväntade kanske. Hon vart helt bestört och nästan idiotförklarade mig, sa att jag aldrig kommer få ta körkort, alltid kommer vara stämplad, få toksvårt med jobb för ingen kommer vilja anställa och det kommer bara innebära problem. De andra jag också berättade för, familjemedlemmar, vänner, bekanta, några okända var med i samma visa som min första vän, att det är ren galenskap. Plötsligt sjönk modet och jag undrade vad sjutton jag höll på med.
Är det värt att få en stämpel för livet?
En till stämpel d.v.s, jag har redan en kronisk sjukdom, Crohns som innebär att min tarm alltid är inflammerad och ger mig problem i vardagen. Ska jag även klara av att tacklas med en psykisk stämpel?
Men jag bestämde mig för att jag behövde detta, jag måste få veta. Jag ÄR inte som andra, det har jag alltid känt, och jag måste få veta varför. Jag vill ha hjälp att få bort den där muren som stoppar mig från att leva MITT liv, få hjälp med att förstå mig själv. Så jag gjorde det, jag gick igenom med det och jag har aldrig vart mer nöjd och glad över mig själv, så stolt och jag känner mig genast som en bättre individ av att få det bekräftat att jag faktiskt är lite annorlunda men ändå fullt normal. Att jag kommer få hjälp som jag behöver.
Nu vill jag bara gråta av lycka ♥
Jag berättade glatt för en av mina närmsta vänner att min kurator hade skickat in ett brev om att jag behövde utredning och svaret jag fick var ju inte det mest förväntade kanske. Hon vart helt bestört och nästan idiotförklarade mig, sa att jag aldrig kommer få ta körkort, alltid kommer vara stämplad, få toksvårt med jobb för ingen kommer vilja anställa och det kommer bara innebära problem. De andra jag också berättade för, familjemedlemmar, vänner, bekanta, några okända var med i samma visa som min första vän, att det är ren galenskap. Plötsligt sjönk modet och jag undrade vad sjutton jag höll på med.
Är det värt att få en stämpel för livet?
En till stämpel d.v.s, jag har redan en kronisk sjukdom, Crohns som innebär att min tarm alltid är inflammerad och ger mig problem i vardagen. Ska jag även klara av att tacklas med en psykisk stämpel?
Men jag bestämde mig för att jag behövde detta, jag måste få veta. Jag ÄR inte som andra, det har jag alltid känt, och jag måste få veta varför. Jag vill ha hjälp att få bort den där muren som stoppar mig från att leva MITT liv, få hjälp med att förstå mig själv. Så jag gjorde det, jag gick igenom med det och jag har aldrig vart mer nöjd och glad över mig själv, så stolt och jag känner mig genast som en bättre individ av att få det bekräftat att jag faktiskt är lite annorlunda men ändå fullt normal. Att jag kommer få hjälp som jag behöver.
Nu vill jag bara gråta av lycka ♥
klicka på bilderna för större vy!
Utredningsstart
Sådär, nu ska jag uppdatera lite om vad som skedde igår.
Jag skuttade då iväg för första mötet angående min utredning. Exakt hur nervös jag var då märker jag idag då mina muskler värker av träningsvärk efter att jag har spänt mig.
Kom även dit 2 h för tidigt, jag hade helt blandat ihop tiderna (som vanligt dvs) men hellre för tidigt än för sent. Jag satte mig på sjukhuset och läste boken jag tagit med mig bara.
Hur som haver...
Väl där inne så frågade hon varför jag var där, förutom brevet då från min kurator. Jag sa som de var, att jag är inte som andra, jag tänker inte som andra, agerar inte som andra, beter mig inte som andra. Jag gav även lite exempel som inte behövs nämnas då just dom var lite personliga.
Sen började förhören, hon gick igenom 7-8 A4 full med frågor, vi snackade däremellan också, kommenterade, frågade mer ingående om svaren. Efter det så kollade hon på brevet från kuratorn och frågade vad min syster fått för diagnos, jag sa att hon hade ADD/ASP och fick nu medicin för det.
Hon log lite och utbrast att det skulle hon ju kanske inte ha frågat nu utan ställt sen för när hon pratat med mig då hon fick uppfattningen att det är ADD/ASP jag har. Hon visade 3 ringar med vardera diagnos, och beskrev de tre stora igenkännandena för vardera. Det enda jag inte kunde stämma in på var att de med ASP brukar ha svårt med svenska, jag har ju extremt svårt med grammatiken men inga problem att skriva noveller eller läsa. Men alla är olika och det är bara en gåva, jag tackar alla böcker jag läst genom åren för det, jag har vart en bokmal sen jag var liten och var nog mer på biblioteket än vad jag vad hemma så det har nog hjälpt mig mycket på den biten samt att pappa alltid läste bok för mig som liten innan sovdags.
Kan ge några få exempel på vad jag har som typiskt signalerar respektive.
ADD
- Lättdistraherad
- Dagdrömmande
- Återkommande depressioner
- Lätt uttråkad
- Tappar bort nödvändigheter
- Extremt dålig förlorare
- Inre rastlöshet
Jag skuttade då iväg för första mötet angående min utredning. Exakt hur nervös jag var då märker jag idag då mina muskler värker av träningsvärk efter att jag har spänt mig.
Kom även dit 2 h för tidigt, jag hade helt blandat ihop tiderna (som vanligt dvs) men hellre för tidigt än för sent. Jag satte mig på sjukhuset och läste boken jag tagit med mig bara.
Hur som haver...
Väl där inne så frågade hon varför jag var där, förutom brevet då från min kurator. Jag sa som de var, att jag är inte som andra, jag tänker inte som andra, agerar inte som andra, beter mig inte som andra. Jag gav även lite exempel som inte behövs nämnas då just dom var lite personliga.
Sen började förhören, hon gick igenom 7-8 A4 full med frågor, vi snackade däremellan också, kommenterade, frågade mer ingående om svaren. Efter det så kollade hon på brevet från kuratorn och frågade vad min syster fått för diagnos, jag sa att hon hade ADD/ASP och fick nu medicin för det.
Hon log lite och utbrast att det skulle hon ju kanske inte ha frågat nu utan ställt sen för när hon pratat med mig då hon fick uppfattningen att det är ADD/ASP jag har. Hon visade 3 ringar med vardera diagnos, och beskrev de tre stora igenkännandena för vardera. Det enda jag inte kunde stämma in på var att de med ASP brukar ha svårt med svenska, jag har ju extremt svårt med grammatiken men inga problem att skriva noveller eller läsa. Men alla är olika och det är bara en gåva, jag tackar alla böcker jag läst genom åren för det, jag har vart en bokmal sen jag var liten och var nog mer på biblioteket än vad jag vad hemma så det har nog hjälpt mig mycket på den biten samt att pappa alltid läste bok för mig som liten innan sovdags.
Kan ge några få exempel på vad jag har som typiskt signalerar respektive.
ADD
- Lättdistraherad
- Dagdrömmande
- Återkommande depressioner
- Lätt uttråkad
- Tappar bort nödvändigheter
- Extremt dålig förlorare
- Inre rastlöshet
- Impulsiv
- Dålig självkänsla
- Dålig självkänsla
- Svårt för passa tider
- Social fobi
- Svårt att starta & avsluta
- Glömsk
- Uppfattas lat av omgivningen men man har fullt upp enligt en själv (sitter i huvudet)
Asperger
- Socialfobi (även här ja)
- Dålig kroppshållning
- Enformiga intresse
Asperger
- Socialfobi (även här ja)
- Dålig kroppshållning
- Enformiga intresse
- Svårt att förstå hur andra tänker
- Stort behov av rutiner
- Uppfattar det andra säger bokstavligt
- Svårt med tider (även här)
- Går in djupgående hur saker funkar
- Bra tålamod för de som är intressant
- Brutalt ärlig
- Envis
- Måste se saker logiskt
- Stort behov av rutiner
- Uppfattar det andra säger bokstavligt
- Svårt med tider (även här)
- Går in djupgående hur saker funkar
- Bra tålamod för de som är intressant
- Brutalt ärlig
- Envis
- Måste se saker logiskt
- Ser små detaljer
- Uppfattas egoistisk
Även denna dam precis som min kurator vart världigt bestört över att varken mina föräldrar, syskon, lärare, läkare eller någon någon har sett detta då jag tydligen visar väldigt starkt att jag inte riktigt fungerar som man borde. Att hade jag fått hjälp från början så hade jag haft det mycket enklare i livet.
Hon vart även rätt irriterad på både arbetsförmedlingen och sociala att dom inte lyssnade på mig när jag upprepade gånger talat till dom om detta. Men nu skulle hon skicka brev hem som jag kunde ta med mig och använda till de jag behövde där det står tydligt att jag går i en utredning om ADD/ASP och ska behandlas som jag har det också.
Det känns overhört skönt, att någon förstår, lyssnar och faktiskt hjälper en. Någon som vet hur jag fungerar och plötsligt pratar mitt språk, det är som en helt ny värld har öppnat sig, som om allt innan var svartvitt och nu kan jag med deras hjälp se med färg. Jag var så lättad och glad att jag nästan grät när jag gick därifrån att det finns ett ord för det, att jag inte är dum i huvudet utan bara lite annorlunda men att det finns hjälp att få.
Men jag bara log istället med ett leende större än solen för att någon äntligen förstod mig
- Uppfattas egoistisk
Även denna dam precis som min kurator vart världigt bestört över att varken mina föräldrar, syskon, lärare, läkare eller någon någon har sett detta då jag tydligen visar väldigt starkt att jag inte riktigt fungerar som man borde. Att hade jag fått hjälp från början så hade jag haft det mycket enklare i livet.
Hon vart även rätt irriterad på både arbetsförmedlingen och sociala att dom inte lyssnade på mig när jag upprepade gånger talat till dom om detta. Men nu skulle hon skicka brev hem som jag kunde ta med mig och använda till de jag behövde där det står tydligt att jag går i en utredning om ADD/ASP och ska behandlas som jag har det också.
Det känns overhört skönt, att någon förstår, lyssnar och faktiskt hjälper en. Någon som vet hur jag fungerar och plötsligt pratar mitt språk, det är som en helt ny värld har öppnat sig, som om allt innan var svartvitt och nu kan jag med deras hjälp se med färg. Jag var så lättad och glad att jag nästan grät när jag gick därifrån att det finns ett ord för det, att jag inte är dum i huvudet utan bara lite annorlunda men att det finns hjälp att få.
Men jag bara log istället med ett leende större än solen för att någon äntligen förstod mig
ingen morgon..
ingen morgonuppdatering idag, iväg för min första del av utredningen idag och känner mig måttligt stressad av precis allt. Men det blir en eftermiddagsuppdatering istället!
klicka för större bild!
romantik...
Jag är en sån där tvättäkta romantiker, en gammaldags sådan.
Jag gillar när killen tar väskan/påsarna, öppnar dörren, bjuder ut på middag, håller en i handen under solnedgången. Ja ni fattar.
Jag är svag för sånt, precis som jag är svag för nejlikor, tända ljus, kommer med överaskningar jag minst av allt väntat mig.
Jag gillar när killen tar väskan/påsarna, öppnar dörren, bjuder ut på middag, håller en i handen under solnedgången. Ja ni fattar.
Jag är svag för sånt, precis som jag är svag för nejlikor, tända ljus, kommer med överaskningar jag minst av allt väntat mig.
Jag gråter, ler, myser och skrattar till Skönheten och Odjuret trots att jag sett den minst 350 ggr innan och lär nog se den lika många gånger till. Att bli kidnappad av den man älskar till okänd ort för okänt ändamål en helt vanlig dag eller att komma hem med doften av ens favoritmat i ett hem av bara levande ljus skulle få mitt hjärta att slå dubbelt.
När hon verkar blyg - Säg att du älskar henne
När hon springer bort från dig - Följ henne
När hon tar sitt huvud nära ditt - Kyss henne
När hon bråkar & slår dig - Håll henne intill dig
När hon är tyst - Tänker hon hur hon ska säga "Jag älskar dig"
När hon ignorerar dig - Vill hon ha din uppmärksamhet
När hon försöker sticka iväg - Håll henne om midjan & släpp aldrig taget
När du ser henne när hon är som värst - Säg att hon är Vacker
När hon skriker på dig - Säg att du älskar henne
När du ser henne gå - Smyg upp bakom henne & ta tag i hennes midja
När hon är rädd - Håll om henne & säg att allt kommer bli OK för hon är ju med dig
När hon ser ut som att något är fel-Kyss henne & säg att det finns inget att oroa sig för
När hon håller din hand - Lek med hennes fingrar
När hon säger att hon fryser - Kom närmre
När hon går iväg med ett långt avstånd - Gå upp brevid henne & prata med henne
När hon flirtar med dig - Ignorera henne aldrig!
När det är bara du & hon i ett rum - Be henne stanna lite längre
När hon springer bort från dig - Följ henne
När hon tar sitt huvud nära ditt - Kyss henne
När hon bråkar & slår dig - Håll henne intill dig
När hon är tyst - Tänker hon hur hon ska säga "Jag älskar dig"
När hon ignorerar dig - Vill hon ha din uppmärksamhet
När hon försöker sticka iväg - Håll henne om midjan & släpp aldrig taget
När du ser henne när hon är som värst - Säg att hon är Vacker
När hon skriker på dig - Säg att du älskar henne
När du ser henne gå - Smyg upp bakom henne & ta tag i hennes midja
När hon är rädd - Håll om henne & säg att allt kommer bli OK för hon är ju med dig
När hon ser ut som att något är fel-Kyss henne & säg att det finns inget att oroa sig för
När hon håller din hand - Lek med hennes fingrar
När hon säger att hon fryser - Kom närmre
När hon går iväg med ett långt avstånd - Gå upp brevid henne & prata med henne
När hon flirtar med dig - Ignorera henne aldrig!
När det är bara du & hon i ett rum - Be henne stanna lite längre
♥ Klicka för större bild! ♥ ♥
Vårbilder...
Lite vårbilder i väntan på våren. Även om jag älskar vintern och denna underbara kyla så kan man ju alltid kanske påminna er andra vårälskande personer om att våren inte är långt borta trots allt.
Klicka för större bild!
Irriterande
Hemskt ledsen om jag inte svarar på alla inlägg men som vanligt så laggar blogg.se mer än vanligt. I vanliga fall går de inte klicka på "kommentera" men nu har de även lagt till som pricken över i "sidan kunde ej visas"
likaså med min egna samma problem, vissa funkar men de flesta inte.
Utöver detta så kliar de i fingrarna att fota någon annan / något annat. Människa, djur, ja vem eller vad som. Så käner ni er sugna på stå framför kameran så hojta gärna till.
likaså med min egna samma problem, vissa funkar men de flesta inte.
Utöver detta så kliar de i fingrarna att fota någon annan / något annat. Människa, djur, ja vem eller vad som. Så käner ni er sugna på stå framför kameran så hojta gärna till.
lite landet
Min kategori under "landet" har ju stått tom så jag tyckte de var dags att fylla ut den lite. har ju tonvis med bilder jag inte lagt upp än men det dryga är att redigera dom. De är liksom riktigt kul att ta dom men sen är resten mindre roande.
Dessa var dock tack och lov redan klara så det var bara mitt namn jag var tvungen att pillra dit.
Sitter och pillrar med en liten hemlighet också, vet inte alls hur det blir eller hur jag ens tänkt mig så därför skriver jag inget ingående om det innan jag själv sett resultatet, men hoppas min idé jag haft bra länge nu faktiskt går att ordna. Spännande, kommer lägga upp bilder på det imorgon.
Dessa var dock tack och lov redan klara så det var bara mitt namn jag var tvungen att pillra dit.
Sitter och pillrar med en liten hemlighet också, vet inte alls hur det blir eller hur jag ens tänkt mig så därför skriver jag inget ingående om det innan jag själv sett resultatet, men hoppas min idé jag haft bra länge nu faktiskt går att ordna. Spännande, kommer lägga upp bilder på det imorgon.
Klicka på bilden för större vy!
svar på frågestunden
1. Favorit affär när det gäller kläder?
Svar: Det skulle nog vara New Yorker
2. Hur länge har du bloggat? Svar: Beror på hur man ser det, första bloggen var genom lunarstorm 2000. Men sen kom denna 2005
3. Hur kom du på att du ville blogga?
3. Hur kom du på att du ville blogga?
Svar: Jag och två kompisar satt och snackade en kväll att vi borde börja blogga för varann. Uppdatera oss om livet
Svar: Har nog ingen sådan
5. Hur gammal är du ? Svar: 28 år
6. Vart bor du?
Svar: Mellan skåne och götaland
8. Fullständigt namn?
Svar: Ida Malin Melissa Lavali Jeanette
9. Hur många syskon har du?
Svar: 4 st = 1 bror och 3 systrar
10. Vad är det bästa med att blogga?
Svar: All positiv respons man får
11. Favoritblogg/bloggar?
11. Favoritblogg/bloggar?
12. Hur lång är du?
Svar: 169cm
13. Vilken är din naturliga hårfärg?
Svar: Blond
14. Hur många sorters husdjur har du haft?
Svar: 25 st cirkus
15. Vilka i såna fall
Svar: hund, katt, kanin, råtta, hamster, marsvin, undulat, nympfparakit, skrattduva, diamantduva, häst, groda, 12 arter av fiskar, snäcka.. Nog något jag glömt
16. Vad tycker du om falska vänner som säger en sak men gör en annan?
Svar: skit i dom och skaffa ett par nya
17. Vad tycker du om isglass
Svar: inte så speciellt förtjust i det
18. Hur många bloggar har du haft?
Svar: 4-5 st kanske
19. Har du en uppstoppad bäver i ditt vardagsrum?
Svar: nej men en uppstoppad kudde om de räknas
20. Vad är din favoritlåt?
Svar: olika men en som förföljer mig sen ungdomsben är Bryan Adams - Everything I do
21. Hur gammal var du när de upptäckte din sjukdom?
Svar: 22 år när jag började få ont och 23 år när jag fick den fastställd
22. Går du efter någon speciell kost nu när du kämpar med vikten?
Svar: Nej, jag äter som vanligt men med mer förnuft och tänker efter innan jag stoppar i mig något. Vill inte begränsa mig till viss mat
23. Drömresmål?
Svar: Australien
24. Vad är din favoritfilm?
Svar: Allt som har med Robin hood att göra, vart en sucker för honom sen jag vart liten
25. Om du fick superkrafter vilken skulle det vara då?
Svar: Gröna fingrar, älskar blommor men dom har en förmåga att dö i min närhet
26. Vad betyder din tatuering för dig?
Svar: Jag har ingen tatuering
27. Hur marknadsför/de du din blogg?
Svar: Jag vart medlem på olika sidor som tex bloggtrafik, topblog, blogvertiser etc
28. Om du fick önska dig en sak, vilken?
Svar: Att min familj ska bli lyckliga
Tack till er som frågade:
Moa, Jennifer, Julia, Lorissa, Sara, Anna K, Anna T, Isabelle, Ronja, Tum, Nathalie, Sara, Clara, Sabine
Tack till er som frågade:
Moa, Jennifer, Julia, Lorissa, Sara, Anna K, Anna T, Isabelle, Ronja, Tum, Nathalie, Sara, Clara, Sabine
Viktinlägg
sånt där viktinlägg igen...
Det går lite segt just nu, men det också för jag inte riktigt har tiden att lägga ner på att vara kräsen med mat och hinna med min träning i form av promenader.
Men mitt stora delmål just nu är att gå ner 2,5 kg till den 26 februari. Känner mig rätt positiv till att klara det.
Så vad gör jag då för att lyckas.. Egentligen så gör jag små små saker då och då istället. Innan läggdags så tar jag mig t.ex. tiden att hur trött jag än är så 5-10 min lite styrke med enbart kroppen, jag ser till att gå 5 min senare än vad som behövs så jag måste trampa på lite snabbare för att hinna och på så sätt få upp lite flås.
Får jag några minuter över här och där, ja då blir det att träna lite, även om det så bara är 2 min så kan de bli mycket i längden.
"Alla bäckar små" är ett bra citat tillsammans med "lite träning är bättre än ingen träning"
När jag mitt delmål så kommer jag också få längre tid på mig att hinna jobba bort de där sista sega kilorna som brukar vara svårast att bli av med.
Det går lite segt just nu, men det också för jag inte riktigt har tiden att lägga ner på att vara kräsen med mat och hinna med min träning i form av promenader.
Men mitt stora delmål just nu är att gå ner 2,5 kg till den 26 februari. Känner mig rätt positiv till att klara det.
Så vad gör jag då för att lyckas.. Egentligen så gör jag små små saker då och då istället. Innan läggdags så tar jag mig t.ex. tiden att hur trött jag än är så 5-10 min lite styrke med enbart kroppen, jag ser till att gå 5 min senare än vad som behövs så jag måste trampa på lite snabbare för att hinna och på så sätt få upp lite flås.
Får jag några minuter över här och där, ja då blir det att träna lite, även om det så bara är 2 min så kan de bli mycket i längden.
"Alla bäckar små" är ett bra citat tillsammans med "lite träning är bättre än ingen träning"
När jag mitt delmål så kommer jag också få längre tid på mig att hinna jobba bort de där sista sega kilorna som brukar vara svårast att bli av med.
Våga lyckas, unna dig att lyckas!
Som rubriken förtäljer. Man måste våga att lyckas.
Jag orkar inte följa dieter, göra mitt liv strikt till en sak och sen stenhårt hålla det. Det kräver något jag inte besitter. Jag går inte heller på gym då det först och främst är för mycket främmande människor för där.
Så jag kör mitt egna race utan de två sakerna, de två saker alla säger att man MÅSTE ha för att lyckas gå ner, antingen de ena eller andra, men helst båda. Överallt i tidningar lovordar de diter och intervjuar personer som lyckas gå ner 10 kg på 3 månader, 15 kg på 3 månader på GI, LCHF etc.
Jag gick ner nu 11 kg på 3 månader utan något av de två stora Måstena. Och min hemlighet är egentligen ingen hemlighet, jag tänkte dela med mig av den mer innegående.
Det kallas sunt förnuft..
Jag orkar inte följa dieter, göra mitt liv strikt till en sak och sen stenhårt hålla det. Det kräver något jag inte besitter. Jag går inte heller på gym då det först och främst är för mycket främmande människor för där.
Så jag kör mitt egna race utan de två sakerna, de två saker alla säger att man MÅSTE ha för att lyckas gå ner, antingen de ena eller andra, men helst båda. Överallt i tidningar lovordar de diter och intervjuar personer som lyckas gå ner 10 kg på 3 månader, 15 kg på 3 månader på GI, LCHF etc.
Jag gick ner nu 11 kg på 3 månader utan något av de två stora Måstena. Och min hemlighet är egentligen ingen hemlighet, jag tänkte dela med mig av den mer innegående.
Det kallas sunt förnuft..
1. Jag slutade med att småäta, det var den största boven. Jag åt i tid och otid när jag hade tråkigt, när jag var törstig, när jag var bara sugen på att göra något och kylskåpet fanns där.
2. Jag tillät mig att bli hungrig och att faktiskt känna på hur de är att vara hungrig men med det absolut inte gå och vara hungrig konstan utan bara att tillåta sig vara det ibland, man måste inte äta konstan för att förhindra hungerkänslan.
3. Jag har en 15 sek regel, jag stannar upp innan jag tar för mig något och funderar i 15sek om jag verkligen måste äta de där, behöver jag det eller är de bara trissdessen/suget som talar?
4. 1h om dagen med motion kan alla unna sig, de finns bara dåliga ursäkter till annat. Räkna med allt från en vanlig dagspromenad eller 1h shopping, 1 h städning, 1h mathandling. Man kan snabbt få ihop 1 h eller knåpa ihop 10 min här och 20 min där. Känna sig stolt när man klarat de.
5. Förbjud aldrig men tillåt dig själv att tacka nej, inget är förbjudet. Är du sugen på en kaka ja ta då en kaka men ät inte kakor för att bli mätt då har kakan tappat sin hela funktion som snacks och blivit mat istället och då försvann det sunda förnuftet i samma veva.
4. 1h om dagen med motion kan alla unna sig, de finns bara dåliga ursäkter till annat. Räkna med allt från en vanlig dagspromenad eller 1h shopping, 1 h städning, 1h mathandling. Man kan snabbt få ihop 1 h eller knåpa ihop 10 min här och 20 min där. Känna sig stolt när man klarat de.
5. Förbjud aldrig men tillåt dig själv att tacka nej, inget är förbjudet. Är du sugen på en kaka ja ta då en kaka men ät inte kakor för att bli mätt då har kakan tappat sin hela funktion som snacks och blivit mat istället och då försvann det sunda förnuftet i samma veva.
6. Jag började dra ner på socker, för socker är en stor bov, jag slutade inte helt med de men jag behöver inte godis varje dag, eller socker i te, ingen behöver heller en kaka till kaffet varje dag.
Det handlar alltså bara om att tänka efter före du gör något, det är inte svårare än så. Utnyttja ditt sunda förnuft.
