Jag dansar i flammorna. Elden slukar och förtär mig. Jag brinner, står i lågor. Blodet kokar i mina ådror. Passionens lågor slickar min hud. Det är både skrämmande och upphetsande. Jag är impulsen till förändring. Jag är förändring! Jag är handling och kaos, valet och vägen.

Hetta, ånger och ensamhet. Hjälp mig, skydda mig. Håll mig i dina armar. Smärta och förvirrande, vad var det som hände? hopplösheten omfamnar mig, skyddar mig. Vill springa men benen rör sig inte.
Gott på ont, vad är vad. Upplösning, klarhet, inget ansvar - ingen sorg

En kyss ska enligt mig inte vara en Kyss. 
Utan en kyss ska vara Allt.
Den ska mötas vid läpparna som en stubin möter sin slutdestination. Läppar som träffar läppar exploderar och fyller snabbt hela kroppen med en varm mjuk känsla, ansiktet stiger i färger som man nästan kan höra hur de sprakar som elden själv i de hetaste momentet.
En kyss tar bort alla tomrum, fyller en i minsta lilla vrå. Skänker ljus lika stark som solens så inget är mörkt ens av den minsta skuggan. 
Den tar andan ur en, och inte ens när läpparna släpper varandra vill man gaspa efter luft utan man håller kvar andan rädd för att släppa ut värmen som den fyllt en med. Man vill hålla kvar ögonblicket så länge de bara går tills de röda på huden blir blå.
Om ens då vill man dra efter andan för att fylla på, man vill det ska vara för evigt.

Sådär sjuk, ibland hatar jag att ha kasst immunförsvar. Minsta lilla och du kan ge dig på att jag blir smittad. Detta trots jag är flitig med både tvål och handsprit.
Ändå är jag en av de som vägrade vaccinera mig mot alla dessa influensor, ironiskt nog så verkar jag ha naturligt immun mot dom även om många idiotförklarade mig när epedemin härjade (jag räknades till riskgrupperna) och jag stod på mig att aldrig, dör jag så dör jag men känner jag min kropp så kommer de bara bli värre om jag tar sprutan. 
När man sen såg alla biverkningar efteråt så är jag mer än glad att jag lät bli och lyssnade på mitt hjärta, och de som förut var nästintill arg på att jag vägrade håller numera käften. 

Men det var då, förkylningar kommer jag tyvärr inte undan, inte feber eller hosta heller. 
Nu står tempen på 38,5 vilket är skyhögt för att vara mig som i vanliga fall har 35-36 i normaltemp. Fryser ena stunden, svettas andra och hjärtat slår som en hammare.
Men men varför gråta, jag läser en bok, öppnar ett fönster, gräver ner mig under täcker och väntar ut skiten bara. Det är ju ändå bara en fis i rymden jämfört med hur sjuk jag är ibland jämfört med Crohns

Fick ett väldigt arg inlägg om att jag var den mest falska provocerande ja.. personen som bara ville ha uppmärksamhet. Allt för att när hon frågade om hennes kattungar var söta och jag sa nej, jag tycker inge djur-människobebisar är söta. 
Vad skulle jag säga, ska jag ljuga? skriva ja åååå vad söta dina är.

Okej kära bloggare, jag behöver er hjälp.
Det är så att jag inte har något eget tycke när de gäller mitt hår. Jag velar konstant! 
För inte allt för länge sedan så fixade jag ju om mitt hår lite (ses här), jag hade inte färgat de på nästan ett halvår och min naturliga mörkblonda hade kommit fram en bra bit.  Men nu så saknar jag de mörka rätt mycket, mycket för det ser bättre ut när jag sminkar mig, samt att jag älskar att kunna matcha ögonbrynen med hårfärgen men samtidigt så alltid när jag bytt färg så har jag ångrat mig och blivit blond igen. 

Och det där velandet pallar inte mitt hår längre, som ung så var de starkt och tålde massa stryk men nu så är de rätt mycket skörare. 
Så slutsats, borde man fortsätta med blond eller ska jag våga mig på att bli brunett? 

Efter att ha pratat med Jilina så kom jag på att detta med socker i ens drycker inte alltid är så uppenbara. Tog med de mest vanliga dryckerna i vardagen men även så kallade hälsodrycker eller dietdrycker. 

Vanliga drycker:
1 Cola burk = 12 st
1 Glas juice = 7,5 st
1 Glas oboy = 10 st
1 Glas mjölk = 3 st (innehåller dessuom laktos "mjölksocker")
1 Burk Red bull = 8 st
1 Glas öl = 3,5 st (låt dig inte luras dock då öl kryllar av kalorier)

happy happy happy!
kollade på vågen imorse och ja resultatet var glädjande, jag har ju som sagt sådana trappsteg när de gäller min viktnedgång. Att jag tappar lite sen står de stilla. Ibland kan de stå stilla allt från dagar till veckor ibland nån månad till och med. 
Som nu, de har vart helt tokstopp och det blir väldigt frustrerande även om jag vet att det är bara att kämpa på. Men nu har det släppt igen och börjat gå neråt. Jag vill bara skutta runt av lycka som en och annan fåne och den kicken de ger även om de är lite eller mycket jag går ner så spelar de liksom ingen roll, det pekar neråt. 

Just att de gör de får mig att kämpa på ännu en månad, snart är jag nära, så himla nära mitt mål. Det pirrar i mig att lyckas snart och det blir jag mer och mer säker att jag kommer klara mitt mål, jag har hittills lyckas hålla alla delmål men dessa sista kilon var jag inte riktigt beredd att de skulle gå så segt även om jag visste de skulle bli svårare. Men bara kämpa på, de går bara man vill...

Tänkte fortsätta lite om min viktresa. Det blir inte så många inlägg om den då jag bara mäter ut den en gång i månaden. Nu börjar jag dock känna lite tidspress speciellt när jag stått stilla i några veckor nu så jag har lagt på ett extra kol. 

Kroppen vänjer sig ju otroligt lätt vid både mat och träning så att variera är verkligen guld värt. 
Något jag hållt mig till däremot genom hela prosessen är att jag går inte efter dieter eller några andra måsten. Går inte till gym heller för den delen. 
Jag undviker socker i den mån det går, men blir jag sugen på choklad eller ett glas läsk så tar jag det. Jag äter dock hela tiden efter sunt förnuft, dvs kakor är inte en måltid och läsk är inte för att släcka törsten. 

Lite motion är bättre än ingen motion helt enkelt, har du en timme eller om så bara 20 min över sitt inte vid datorn utan ta en promenad. Youtube är också en fantastisk plats där finns träning i form av dans, yoga, pilates, styrke, blandade övningar etc. Perfekt om man inte vågar träna inför andra men ändå vill testa. Finns allt från nybörjare till proffs. 

På dessa små enkla regler har jag nu tappat 15,5 kg... 

Jag var en riktig Coca cola junkie en gång i tiden. Nu är jag en vatten junkie, tar alltid ett stort glas vatten till all mat. Efter att jag beslutade mig för att skära ner på socker rejält (dvs så mycket de går) så rök colan ut ur mitt liv rätt fort, jag märkte en tydlig förändring i kroppen. 
Liksom att min huvudvärk som är kronisk nu kommer mer och mer sällan tills idag att jag har den i jämfört med då nästan aldrig längre, jag är mindre törstig, jag får inte sånt supersug längre och nästan panik på något (något var cola men då kände man bara ett riktigt starkt sug efter vad som) 
Anledningen jag tar just cola var för att Cola var en stor del av mitt liv, det tillsammans med choklad (ett annat inlägg). 

Historia!
Han som faktiskt skapade Coca Colan var och är nog mångas gud, men visste ni också att han var  drogmissbrukare som var fast i morfinets träsk. Dock var det inte morfin han hamstrade i Colan, det var kokain, colan står starkt än idag för att det är en myt. Då undrar jag hur dom kan importera 8 ton av kokablad (som bla används som uppiggande och stimulerande, men som nog mest är känd för att användas som huvudingridiensen till kokain) Hade du eller jag velat föra över 8 ton av den varan hade nog fängelsestraffet blivit något av en mindre kul period.

Diskrimineringen!
Visste ni även att Cola sponsrade den Nazistiska Olympiaden när den fanns, och när vi gick in i andra världskriget så kunde inte längre coca cola få tag i några av sina huvudingredienser så uppfann dom en annan läsk för sina Nazi vänner, då uppkom Fanta.

Coca Cola vägrade också att anställa "färgade" personer. 


Hot, våld, mord...
Redan i början av 2000 talet, närmare bestämt i Colombia så fick arbetare hos Coca Cola hotbrev att dom som var med i Facket måste lämna eller så kommer dom inte leva länge till. 
Detta är dock inget tomt hot, efter undersökningar så visade det sig att det begåtts 9 mord samt 179 grova kränkningar där som Coca Cola varken stoppat eller tagit någon som helst åtgärd för att ändra det som gjorts eller komma skulle då det inte slutade där. 
2007 så uppkom en grupp som kallades Black Eagles som fortsatte med dödshoten och morden på de som var med i facket att de skulle gå ur, sluta klaga på arbetsmiljön (som var extremt dålig) hos Coca Cola, de som följde dessa uppmaningar skulle klara sig med livet i behåll (kanske).

Det var inte bara mord, de även torterade, kidnappade och jagade dom ut ur landet som ens tänkte tanken på att gå med eller skapa facket för bättre arbetsmiljöer. 
En av de yngre som mördades var 25 år och anställd på Coca Colas tillverkning, när han såg hur arbetsförhållandena såg ut för sina medarbetare så ville han få fram bättre vilkor i arbetsplatserna samt löner som de också förtjänade för de arbete de utförde. Trots att han visste om mordgrupperna som sniffade upp alla som vågade tänka så kämpade han på för sin rätt och andras rättigheter. Han hann inte långt i sin kamp innan han torterades och mördades. 

Vatten är allas rättighet
Inte nog med det, För att framställa 1 liter Coca Cola så behövs det 2 liter vatten, detta framkom bl.a. under 2004 då bönderna började protestera mot Coca Cola eftersom deras produktion torkade ut befolkningens brunnar totalt och Coca Cola måste börja transportera vatten för att gå runt (låter ju ekonomiskt och alla dessa transportutsläpp vill jag itne ens tänka på). 
Ca 290 miljarder vatten används varje år av Coca Cola, tänk er det och alla dessa människor som törstar och svälter ihjäl varje år, bara barn så dör 4000st om dagen av vätskebrist. Om Coca Cola kunnat ge bara 1/10 del av det till dessa länder. Vem hade inte kunnat undspara sig lite Cola för detta ändamål? 

Coca Cola och barnarbete går hand i hand, de har vid flertalet gånger blivit ankladade för att ha använd barn så unga som ner till 8 år för deras arbete att bl.a. skörda sockerbetor som är ett tungt och påfrestande arbete. Dessa var inga små grupper heller, närmare upp emot 30.000 barn utförde Coca Colas arbete. Enda anledningen dom kommer undan är att barnen beskrivs som icke anställda utan är där för medhjälpare enbart, deras lön är också därefter vilket är helt sinnessjukt då de utförde samma arbete som de vuxna. Barnen som utför dessa arbeten missar oftast skolan de första månaderna, vissa hoppar till och med av.

Det tog lång tid för mig, väldigt lång tid. Men tillslut så såg jag personen och inte missbruket. 
Min far var den bästa någonsin, jag skulle aldrig vilja ha någon annan pappa än honom. Han är världsabäst helt enkelt. 
Jag skriver väldigt lite om min mor, men det kanske för att jag har få minnen om henne ironiskt nog. De färgstarka personerna lyser igenom, och min pappa är en sådan. När han kommer in i rummet så tar han upp allt, hans karaktär är verkligen kraftfull och han gjorde sitt bästa för att lära mig detsamma.
Det är tack vare honom som jag ändå är de jag är, tack vare honom att jag vågade mer än vad jag egentligen gjorde, hans uppmuntran, ord ja allt stärkte min självkänsla. 
Mitt självförtroende har vart på botten men min självkänsla har alltid varit stark, och det tack vare honom. 

Det känns som igår men det var massa herrans år sedan, kanske för att tiden står stilla när man finner den där man älskar allra mest, sin andra hälft. Den som hjärtat letat efter men inte vetat om att den saknat förs man möter den personen.

När jag först såg honom, så visste jag i både hjärta och själ att det var honom jag ville leva med, honom jag skulle ha. Jag kunde för första gången se mig själv vid altaret något som jag innan mest varit en flummig dröm vart som nu mer verklighet, något att ta på. 

Ungdoms communityn Lunarstorm vart första länken, lite små tafatta mail vart till sms, för att sen bli samtal. När tankarna yr runt av det som sagts. När ord blir överflödiga och det är allt där emellan som betyder något, som man lyssnar på. 
Dagar vart till år, tiden liksom rusar iväg i 180. Man ser hur man växer tillsammans, utvecklas, formas ihop. Det är underbart. Man märker hur tiden flyger iväg men känner fortfarande samma pirrande kärlek, ett bultande hjärta, en nervositet när man vaknar upp brevid varann och inser han fortfarande är där. 

Vi går fortfarande på dejter, berättar vad vi uppskattar om varann, säger till det vi inte uppskattar, tar egentid bara vi två bort från allt. Det är viktiga nycklar anser jag. 
Kommunikation har för mig alltid varit huvudnyckeln, att kunna uttrycka sig verbalt och uppriktigt utan att försköna eller gå omvägar, rakt på sak. Att veta exakt hur den andre tänker utan att lämna massa frågetecken eller luckor för självtolkning, sånt bara odlar förvirring och feltolkningar. 

På skoltiden så pendlade jag 14 mil varje dag. För att slippa det så flyttade jag in på skolans internatboende och kunde plötsligt kliva upp 07 istället för 04.30 varje morgon. 
Jag trivdes riktigt bra även om jag hade svårt för rutinerna så fick jag det att funka, detta var första gången jag stod på mina egna ben med ansvar som en vuxen. 

Men det var sista dagen när det var urstädning, jag vet jag hade förvarnat min far månader ja veckor i förväg och sist även sagt till honom några dagar innan att denna dag måste han hämta mig (jag hade igen telefon) jag hade 2 svarta sopsäckar med saker som skulle ut varav en stor stereo. 
Jag hade länge funderat på att redan för några månader sen börja ta hem sakerna pö om pö, lite sånt man inte  behövde använda sista veckorna men jag slog bort tanken och tänkte att det vart mest mycket bärande och åter igen mycket pendlande att åka fram och tillbaka dessa 14 mil på bussen. Det fanns nyttigare saker att tillbringa denna tid för.
Dessutom så visste jag inte riktigt vart "hem" var heller då pappa sagt upp lägenheten och bodde lite överallt i sverige men vårt f.d hus var fortfarande obebott så där kunde jag ju om inte annat lämna sakerna. 

När man röjt runt, packat ner och insett hur mycket man egentligen hade så tog man ändå sin tid till det, pappa kunde kanske hjälpa mig med det värsta om inte annat. Folket på internatet började tunnas ut. Tills det bara var  jag kvar. 
Senare under dagen så kom husmor och sa hon tyvärr måste ha nyckeln nu så jag drog ut allt utanför rummet och kollade lite på TV, det var sjukligt tyst och tomt. Efter en stund så gick jag till sakerna och satt där en stund, stunden vart timmar men han dök inte upp. Långsamt började jag erkänna för mig själv att han valt alkoholen igen. 
Snart kom vaktmästaren och sa att dom tyvärr måste låsa byggnaden, jag lämnade mina saker och gick mot bussen, hoppades att sista bussen inte gått än. Vart jag nu skulle! 

Tänkte först fixa håret när jag nått mitt slutmål i vikten, men så nära den nu så kände jag att jag gjort värsta persen och behövde lite belöning.. 
Så en liten bildbomb på massakerna av håret. Kom gärna med era synpunkter, sämre bättre, katastrofal. 

Just nu är jag bara 5 kg från min målvikt. För att notera att många skriver akta dig för aneroxi och etc så JA det gör jag. Jag har haft ätstörningar en stor del av mitt liv och jag kämpar hårt för att hålla det monstret i vila. Döda honom går inte men att söva ner honom går. 
Att ha det monstret samtidigt som man ska gå ner i vikt som han själv göder sig med är en fin balansgång, det är svårt men det går. Första kilorna rasade jag ju som en tok av. Dessa sista är svåra, de är sega och envisa och man märker att de där monstret mumlar lite i sömnen, nära att vakna ibland speciellt när man är som mest less på att ingenting händer. 
Då gäller det att stanna upp och tänka till, föreställa sig sin sunda starka kropp, kolla bilder och jämföra sig hur smal man verkligen blivit och man behöver inte så mycket mer. Då kan man nöjd lugna ner sig igen. 

Efter dessa 5 kg är borta så stannar jag dock inte, efter det så blir det att forma kroppen mer fast, göra den mer välsvarvad. Det är också något man får hålla på med hela tiden, där finns inget slut. och det är en motivation att fortsätta äta efter sund förnuft och inte bara "JAA nu är jag i mål, mooot chipshyllaaaan" Sånt existerar inte. 
Så Ja, jag aktar mig för ÄS men nej jag tänker inte sluta för att jag gått ner i vikt, detta är bara etapp ett. Skulle jag sluta efter målgången så kommer jag inom kort se ut som en rullande köttbulle igen.

Tänk om ni förstod kraften i ett vänligt ord, ett litet Hej kan ge ett leende i flera dagar, veckor eller som i mitt fall, nu snart 16 år

Jag såg en tjej komma in också väldigt sent, hon kollade sig runt, tog mat och kollade runt igen, sen satte hon fart mot mig. Mitt hjärta slog dubbla volter, jag hade precis börjat äta bara och ville inte redan behöva gå. Mot min förvåning så stannade hon brevid mig och frågade om hon fick sitta här. Med globstora ögon jag måste haft nickade jag. Hon log och satte sig mitt emot, sa ett vänligt hej med ett genuint vänligt leende och presenterade sig. Inga hårda ord, ingen illvilja, det lyste bara värme om henne. Hon pratade på om vädret som om jag vore en medmänniska, som om jag faktiskt betydde något. 

Jag minns inte vad hon hette, eller ens vad hon sa. Men jag minns hennes vänlighet, det betyder fortfarande mycket för mig, för från och med den dagen så visste jag att jag var betydelsefull för någon där ute, att jag var värd något. 
Alla människor har känslor, att säga ett Hej med ett uppriktigt leende mot någon i korridoren, du kanske inte ens känner henne eller honom men vet det är en nolla, äcklig tjejen eller killen med illaluktande kläder men det kan betyda så oerhört mycket för den personen, det kan rädda den personens liv. Bara ett litet hej kan ha sådan kraft så i en annans liv och det kostar dig absolut ingenting. 

Alkoholen sveptes och jag började redan förbereda mig på det som komma skulle. Alkohol för sällan något gott med sig hade jag lärt mig redan sen barn. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag självmant skulle välkomna in en person som vare så mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. 

Jag var kuvad, jag var så nerbruten av både den psykiska och fusiska misshandeln att jag började tro på hans lögner mer och mer, kanske värre var att jag började tro på mina egna. 
Hans ord hur groteskt ful man var, hotade om att man aldrig skulle vakna igen när man väl somnade, hans hetsande att få mig ringa för att finna billigaste kliniken för fettsugning (då vägde jag runt 53 kg till mina 169cm) han gick aldrig brevid mig för han skämdes för mig, hans ord ekade hur jag skulle vara glad att jag hade honom, för ingen skulle någonsin vilja ha mig så som jag såg ut, han hade mig mest tillfälligt bara för att få sig något. 

Många undrar varför kvinnor/Män inte lämnar den som misshandlar, men det kommer aldrig på en gång, de nästar sig in i ens medvetna, försiktigt och långsamt börjar dom attackera ens svaga punkter, inte hårt utan ett förvridet sett från ens egna sida. Allt för att sakta bryta ner, sakta få kontroll. Som att mala ner ett berg, de går inte spänga i en enda explosion utan de måste bearbetas bit för bit. 
Dom tar hjälp av samhället, sina egna och mina egna vänner genom att uppträda som drömprinsen utåt, få dom att omedvetet be mg hålla kvar vid honom, aldrig släppa honom för då skulle jag ångra mig. De vänner jag hade kvar, de flesta närmaste fick han mig att sluta träffa, sluta höra av mig till. Jag var inte värd dom. 
Ibland hade han inte tid för detta psykologiska spel och fick utlopp för sitt egna begär med våld, ibland vart man fastbuden och våldtagen, ibland omkringslängd som en trasa, luggad. Hoten, nävarna flöt ihop och jag ville bara överleva. 
Ingen såg, ingen märkte, utåt sett var han den perfekta sambon. Bakom stängda dörrar så kom man till en annan värld. Jag var utmattad, utslagen, jag hade gått in i väggen 2 veckor innan studenten då orkade varken min kropp eller mitt medvetande något mer... 

Men detta stämmer så galet bra in på mig haha

Ett inlägg tillägnat Karo.. 
Vacker att se på men en hel vetenskap att lära känna. En otroligt ostabil hund som lärde mig mycket, han var galet känslig och minsta lilla fel i tonläge, kroppsspråk, nickning... ja vad som helst och du fick dig ett bett. 
Ett hundratal blåmärken, bitmärken senare så började vi sakta förstå varann och jag lärde mig mycket om hundars kroppspråk och kommunikation, men också att även de man älskar mest måste ibland få gå. 
När han tillslut högg mig i ansiktet bara någon cm från ögat och halspulsådern när han vart frustrerad över att jag höll honom tillbaka så fick jag ändå nog, hans kärvänlighet kunde inte längre uppväga hans heta temprament. 

Han skyddade mig mot mycket ont, ställde alltid upp, han skulle kämpa in i döden för att skydda mig och förmodligen så räddadde han mig från både misshandel och våldtäkt vid två olika tillfällen. Men trots det så måste jag tänka på min säkerhet nära honom också. Precis som jag måste tänka på andra personers säkerhet då man aldrig riktigt visste vad, när eller hur hans nästa utfall skulle bli
De sista stegen med honom får mig fortfarande full av ångest och tankar om det var rätt val, att se in i hans ögon när han satt där och inte förstod varför jag lämnade honom hemsöker mig än när jag upprepar för mig själv bilden av han svart i ögonen av ilska, helt inställd på att försvara det han ansåg var rätt till varje pris.

Jag älskar detaljer, macro bilder är ett av mina favoriter men även om jag försöker lära mig nu att ta fler hela bilder så smyger sig ibland suget tillbaka till mina favoriter. 
Denna gång så vart det lite spets som fick zoomas in, passande till den analkande sommaren tyckte jag

Jahaja då hamnade man framför kameran för oväxling skull. Det var ett bra tag sen kan jag lova men jag vart mer beskuten att jag hör hemma bakom den när allt kommer omkring

Jag förstår faktiskt inte varför det är så hemskt att vara tjej/kille i dagens samhälle, allt ska vara unisex, könsneutralt och blandat. Kommer man som tjej med rosa kläder, spets, kjol etc så får man blickar som kunde döda. Detta verkar barnen får lida extra mycket som. Det är dom som absolut ska kläs helst gå i grått utan märken skallig och gympaskor, allt för att inte få kunna säga han eller hon till, nej numera är dom "hen" 
Min mening i det hela?
Ja totalt idioti. 
Jag är stolt över att vara kvinna, att ha mitt kön, att ha långt blont hår, kjol och ljus röst utan bas. Ja det är som en skrev att de är ju som samma bedrift att vara stolt att ha föds med fem fingrar. Tack och hej för den mindre intelligenta kommentaren, inte alla föds med det, själv förlorade jag 1/3 del av tarmen och ja det är en saknad. En vän till mig föddes utan tummar, så JA det är fan en stolthet att vara det kön jag är. Jag älskar att framhäva mina kvinliga former, sminka mig på sätt som jag anser är kvinligt. 

Tanken bakom det är god, det håller jag med om, samma lön, samma chans i livet bla bla bla. 
Men det har gått till överdrift att barn, vuxna etc blir nästan mobbade pga att dom är typiska tjejer som gillar barbie, eller att killar älskar transformers och blått blir utstötta för dom är inte neutrala nog. Vuxna människor hoppar på andras barn för de bär en viss typisk kill-/tjejfärg, vad sjutton är erat problem? 
Sköt dig själv och skit i andra. Mina ungar är en HON de är en HAN, ingen jävla HEN, har du problem med att erkänna att dom råkar ha bröst eller penis ja ta det någon annanstans för i min värld har vi ett kön vare sig du vill det eller ej. 

Tack och hej för mig, nu har jag fått det ur mig.

Jahaja, idag blir man tydligen 29 år