En uppgift jag nog även i år kommer att klara mig rätt bra undan känner jag på mig. Mitt humör kanske inte är på topp av både den ena och andra anledningen men samtidigt så tänker jag inte sura pga någon annan, ska mitt humör vara nere så är det vara nere för att jag slagit i tån 3 ggr i rad och för att jag inte orkat tagit tag i den där sista dryga uppgiften som är kvar som jag vet att jag inte kan fly ifrån allt för länge till.

Vädret är på tipp topp och solen skiner, en helt perfekt höstdag som gör att trots allt så leker ett leende fram, tiden är för kort för att slösa på att vara annat än en livsnjutare känns det som. Det finns alltid nått att se fram emot, som idag är det solen, ut och njuta av en lång härlig promenad i det friska, med bra musik strömmande i högtalarna och leva en stund för här och nu med sällskap av enbart en själv. 

Men det är ändå skönt att spy galla ibland, jag och en kompis satt lite väl sent uppe och gjorde just det. Lite ironiskt över samma sak men ändå två olika saker. Att vara på samma samtal i två så olika saker fick oss ändå att ingå i en liten pakt oss emellan. Det gjorde också att denna dagen inte är helt bortkastad, jag ska som sagt njuta va den till fullt ut, glömma alla småsaker som om 10 år inte ens kommer vara ihågkomna, småskit som ändå inte är värt att lägga min energi på. Den energin ger jag idag till min kreativitet. Jag har många idéer och tankar jag vill ha utlopp för, vart jag än ser så kommer en ny tanke upp i hur jag ska få utlopp för den. men först och främst behöver jag lera, och att hitta det blir dagens andra uppgift. Vilket kanske inte är det lättaste en söndag, på en halloween dessutom men jag kommer vafalls att ha något att koncentrera mig på även om det inte blir något inköp av det även om jag hittar det så vet jag i alla fall priset och vart det finns.

Söndagar är härliga, den dagen ska aldrig underskattas.

Själv känner jag av det konstant, skillnaden är att när jag håller på med saker eller rör på mig så lindras den så pass väl att jag kan glömma bort det, och det är en väldigt härlig känsla kan jag lova.

På nätterna när det är dags att sova så är det värre, när det är tyst, mörkt, lugnt och det värsta av allt, att man ligger still. Eller försöker ligga still åtminstone, det blir ett himla skruvande, kråmande och slängande hit och dit för att försöka hitta en bekväm position att sova i även om man mycket väl vet att det inte finns någon och att man mest av ofta somnar mer av utmattning och att tröttheten blir så brutal att ögonen faller ihop i en ljuvlig efterlängtad sömn. Men det händer också att John Blund sviker en och natten blir en plåga.

Det känns olika för alla, en individuell känsla från person till person. Från knäna och neråt är väl det vanligaste, med små krypningar som stör lugnet. Till det mer extrema där personer hotar läkaren med att välja att medicinera eller se dom såga av benen helt då det blir för mycket tillslut.

Så långt har det inte gått än, men med åren blir det värre. Hård träning har hjälpt med det värsta, och även en liten 30 min övningar och stretching precis innan sängdags men när även det nu börjar ge vika så gav jag också vika och bokade tid för läkare. Krypningarna står jag ut med, det ena benet är rätt okej om man ska jämföra med det andra som jag känner av redan i hela låret som en ständig värk som efter knät övergår till dessa hatade krypningar. Det är värken som är jobbig, som håller mig vaken, endast extrem träningsvärk kunde hålla den borta men nu känner man igenom även det.

Så jag ger upp, ger vika och söker upp en person jag försöker undvika med alla medel som bara går in i det sista, men jag känner att jag behöver min sömn, behöver kunna sitta still, och jag vill så gärna kunna börja läsa i lugn och ro utan att behöva ta en paus nästan var 5e minut för att orka igenom nästa stycke i böckerna. Jag saknar det lugnet man hade då man kunde läsa kapitel och skriva flera sidor utan att kämpa för att hålla sig stilla utan att känna sig smått galen på kuppen. Så nu får man se, med sömn kanske också min huvudvärk försvinner med lite tur.

Man kan titta på det man älskar mest när de sover och känna den där saknaden fram tills ögonen slås upp igen. Men kan man sakna något som är en nära, även om kilometer eller mil, kontinenter finns emellan som stoppar den  direkta kontakten så finns minnet där, minnet som gör att det är mer nära än någonsin. Ibland kan saknaden vara mer närvarande vid ens sida än vad den var när den egentligen fanns där, då man tog de för givet.

Jag gillar saknaden till en viss ribba, att sakna och vara ifrån får en att värdesätta alla de små sakerna på ett helt annat sätt än innan, det får en vid de tillfällen man kan, kommer eller bara minnena av det att verka så mycket mer betydelsefulla. De är de små sakerna som räknas, de allra minsta som sätter sin prägel och gör det speciellt på sitt sätt även om det är någon levande, ett ting eller någon som varit från förr. 
Dagar som gör saknaden av vissa personer som försvunnit både från mitt och många andras liv blir mer påtagliga de dagar jag ändå välkomnar det, att ta sig tid att minnas dennes skratt, humor eller kanske bara sättet personen var blir mycket starkare än när man försöker tvinga fram det. 
Saknad behöver inte vara något ledsamt, allt beror väl på varför man saknar och vad, att minnas med glädje istället för att minnas med sorg som var för det minnet som man ser och känner gör den skillnaden att man går och småler när man är ute, även om det är över en älskad person som inte längre finns. Den lilla detaljen är den som gör personen odödlig, att alltid finnas utan att finnas till. Att för den om nu person eller djur leva utan en närvaro gör att de alltid finns vid ens sida.

Bara header - 50kr

Hel design - 100kr