Jag kan explodera upp som dynamit
För en generation sedan behövde människor vila efter avslutad arbetsdag. Nu behöver de motion.
En väldigt seg fredag som mest skulle bestå i ett 75 minuters träningspass, men väl där var de väldigt tomt i lokalen och de i disken sa att de börjat dra ner på träningstillfällen och idag var självklart just ett av dem. Ingen idé dock att dra ner på mungiporna utan då gav man sig istället på att lyfta skrot och ge de maskinerna en omgång som hette duga, men ändå så var det trappmaskinen som fick dra de mesta musten ur en, att dom kan vara så krävande glömmer jag lika fort som jag kliver av dem, och bra är nog det också annars hade jag aldrig gett mig upp på dem igen.
Väl tillbaka framför datorn så är det bara att dra igång med skolprojekten igen, på måndag ska de första vara inne och jag ser inte fram emot att försöka bli klar med det. Dels så står det inte så värst mycket om just det jag valt och dels så vet jag inte alls hur jag ska lägga upp det än, även om det är mitt minsta bekymmer just nu.
Det största är väl att försöka ta sig igenom en bok jag inte finner allt för stort intresse av att läsa även om jag tycker om att läsa Unni´s böcker så så fort det är ett måste så tar det plötsligt väldigt mycket stopp men samtidigt så föredrar jag att läsa om mer positiva saker, allt detta negativa får man gott och väl i media ändå.
Varför är de så att de aldrig någonsin kan skriva något positivt, de få gånger de faktiskt gör de så är det en väldigt liten artikel som snabbt översköljs ändå av krig, svält eller mord.
Det är också en stor anledning till att jag sällan ser på TV eller läser tidningen, det finns tillräckligt ändå här i världen utan att man behöver sköljas över av ännu mer negativism. Och det märks sen jag slutade att jag blir mer positivt till omvärlden också, jag kan lägga energi på det som förtjänas och se det ljusa i vardagarna.
Källa: Okänd
En väldigt seg fredag som mest skulle bestå i ett 75 minuters träningspass, men väl där var de väldigt tomt i lokalen och de i disken sa att de börjat dra ner på träningstillfällen och idag var självklart just ett av dem. Ingen idé dock att dra ner på mungiporna utan då gav man sig istället på att lyfta skrot och ge de maskinerna en omgång som hette duga, men ändå så var det trappmaskinen som fick dra de mesta musten ur en, att dom kan vara så krävande glömmer jag lika fort som jag kliver av dem, och bra är nog det också annars hade jag aldrig gett mig upp på dem igen.
Väl tillbaka framför datorn så är det bara att dra igång med skolprojekten igen, på måndag ska de första vara inne och jag ser inte fram emot att försöka bli klar med det. Dels så står det inte så värst mycket om just det jag valt och dels så vet jag inte alls hur jag ska lägga upp det än, även om det är mitt minsta bekymmer just nu.
Det största är väl att försöka ta sig igenom en bok jag inte finner allt för stort intresse av att läsa även om jag tycker om att läsa Unni´s böcker så så fort det är ett måste så tar det plötsligt väldigt mycket stopp men samtidigt så föredrar jag att läsa om mer positiva saker, allt detta negativa får man gott och väl i media ändå.
Varför är de så att de aldrig någonsin kan skriva något positivt, de få gånger de faktiskt gör de så är det en väldigt liten artikel som snabbt översköljs ändå av krig, svält eller mord.
Det är också en stor anledning till att jag sällan ser på TV eller läser tidningen, det finns tillräckligt ändå här i världen utan att man behöver sköljas över av ännu mer negativism. Och det märks sen jag slutade att jag blir mer positivt till omvärlden också, jag kan lägga energi på det som förtjänas och se det ljusa i vardagarna.
I kärlekens krig segrar den, som ger sig
Sprang över ett citat som är rätt klockrent, och rätt sant, fast nog lika mycket från båda sidor:
Mitt förhållande till det vackra franska språket är ungefär som förhållandet till min hustru. Jag känner dem, jag älskar dem, men jag behärskar dem inte.
/Karl Blessing
Och vad ska man säga, kärleken är de jag lever för, de jag kämpar för, strävar efter. Och när jag har det så kämpar jag för oss, jag andas för det och jag njuter av det. Och så blir jag helt nostalgisk över att våren är här och öser massa extra känslor över en.
Idag började dagen lugnt, en föreläsning om EKG som kunde gått bättre, lite för kort kände jag själv men jag hade ändå fått med det viktiga i de hela, och att jag inte satt med mitt söta ansikte gömt bakom papperet som jag alltid hade på min gymnasietid. Nu älskar jag att kolla runt och se reaktioner, eller lack av reaktioner, se om man träffar någon punkt eller vilket som höjer ett intresse som man ska prata på mer om.
Man funderar lite över slumpen eller om de finns saker som är redan skrivna. De är inte första gången. Idag följde ja med på lunch på stan, även om jag inte skulle käka och sa första gången nej så vart de ändå att man hängde med i slutet. Vid första valet av lunch så var de inte öppet än så vi skulle traska vidare till nästa, bara sådär man börjar fundera.
Där allt började när man plötsligt fann sig vara mitt i dramat av en klockbutik och en väldigt skakig kassörska, en förstörd man och en hysterisk kvinna som frågade om någon hade en telefon att ringa polisen. Ett väpnat rån bara några sekunder vi kom dit, att se springande personer eller höra ett högt tjutande när de är precis vid en arbetsplats är inget man funderar på. Men nu efterhand börjar man ju tänka. Att sen få folket att stanna på plats medan en allt för seg polis kom fram med ett fräsigt svar om att dom hade vart där hela tiden, de satt ju i telefon. Är det så dom ser det nu för tiden, att genom telefon med dom så anser dom att dom är på plats, räknas de så även om rånarna vart kvar, eller vid misshandel, våldtäkt? Ska man räkna som så att polisen är där redan och undsätter en i samma sekund dom är i telefonen, för de var samma sak enligt henne.
Man blir mörkrädd för samhället, men samtidigt inser mer och mer varför fler tar lagen i egna händer och varför allt är på väg dit det är, rent åt helvete.
Nu är de bara en sommar kvar
Sitter och lyssnar på Caramell och får lite nostalgi trippar. Dom spelades ofta från rummet på andra sidan i korridoren mitt emot på elevhemmet i gymnasiet. Iallafall de gånger hon kände sig mindre rebellisk än vanligt, oftast var det Eddie Meduza som spelades på i ren protest att all sådan musik var strängt förbjudet, nu när ja tänker efter så bröt hon nog mot alla regler som faktiskt fanns utom att bränna ner stället.
Men nu är de snart 10 år senare och jag kämpar på med helt andra skolarbeten. Denna gång en muntlig uppsatts om TBE, och som vanligt så skippar jag hjälpmedel som powerpoint eller annat skit, jag orkar inte lägga ner den extra energi det tar att fixa även det. Visst ska jag säga att det är bra att ha ifall man tappar bort sig och det kan vara smidigt kika på sina egna stödord som egentligen är till för publiken. Men samtidigt så brukar jag inte ha några problem med att snabbt samla upp något annat men som ändå hör till tråden.
Nu börjar min energi att sina ändå så fortsätter jag få bra betyg som jag är mer än nöjd över. Var lite orolig där ett tag på den Språklig kommunikation då jag var medveten om att jag missat en inlämning men hon överaskade mig med att även där kasta ut ett betyg jag inte alls var beredd på men som var mer än välkommet, jag har inte lagt ner särskilt mycket energi på den kursen då den känns relativt överflödig och att knappt någon vet ens vad det är ändå då den ändå är något påhitt just för denna skola som ville vara hipp.
Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad!
Dags igen för ett träningspass, denna gång vart det ABS som också var nytt hittills då det innan vart power och gymnastik varvat med lite skrotlyft. 7 övningar på en timme lät inte allt för kämpigt, ändå kunde jag knappt ta mig ner för trappen efteråt.
Det tar verkligen att ligga i lathet lite för många dagar emellan, men som schemat nu ser ut så är de mellan 3-4 träningspass i veckan som bara måste fyllas i utan ursäkter eller saker som kommer i vägen.
Det är lustigt hur träning kan få en må bättre bara inte i kroppen utan sinnet också, kanske är de kombinationen av att man är för trött för att orka tänka på annat än de saker som får en att gå framåt, eller så är de bara att kroppen få jobba lite och hjärtat får kämpa på lite extra för något bra som ökar den härliga sinnesstämningen.
Hur som helst så trivs jag med att inte orka tänka, inte behöva bry mig så mycket om annat än den där pappershögen som ligger framför mig om cancer jag måste utveckla mera om. Att hålla igång tankarna på allt och lite och mer därtill, få dagarna att gå och bara se hur allt drar ihop sig från bokstäver, till meningar till en hel bok om mitt liv är några kapitel jag ser fram emot lika mycket som fruktar, precis i den ordningen de ska vara. Lite spänning om ovissheten och trygghet i de som är idag.
