Och så skall det förbli...
En sak jag lärt mig, strävat efter och hållit de senaste är en egentligen väldigt enkel sak. Dvs att för att uppnå total lycka, att leva ett bra och härligt liv utan bekymmer eller ens en uns av någon agg mot någon är att helt enkelt bara lära sig att fokusera på rätt saker här i livet. Resten är det bara att gå förbi, vifta bort och spola ner som skitpappret i toastolen.
Fokuserar man sin uppmärksamt på de de saker som ger en positiv energi så är de bara den enda saker man behöver bry sig om att ens tänka på. För är de något som irriterar en så gör något åt den saken, kan man inte göra något åt det så kan man alltid göra något åt ens egen attityd mot det. Som jag gör, min attityd att helt enkelt inte lägga energi på det, bara traska vidare och inte låta något som inte har de minsta betydelse för morgondagen, nästa månad eller om 10 år.
Fokuserar man sin uppmärksamt på de de saker som ger en positiv energi så är de bara den enda saker man behöver bry sig om att ens tänka på. För är de något som irriterar en så gör något åt den saken, kan man inte göra något åt det så kan man alltid göra något åt ens egen attityd mot det. Som jag gör, min attityd att helt enkelt inte lägga energi på det, bara traska vidare och inte låta något som inte har de minsta betydelse för morgondagen, nästa månad eller om 10 år.
Jag älskar mitt liv som det är just nu, mitt jobb, mina vänner, min kärlek, min passion och de speciella i min närhet och mig själv för den jag är så som insida så som utsida. Mer behöver jag egentligen inte i mitt liv, de som var det har varit, det som är nu är underbart. De som som förr tog energi av mig mer än gav har fått flugit och farit och har inte längre någon plats i mitt liv, de som nu står på deras plats ger så som får av mig, jag fokuserar på de ljusa punkterna och tiden som är just nu är för de jag lever. De som sakta går förbi dimmas av och framtiden är precis så som jag formar den just nu och jag tänker inte ödsla något negativt på det.
Tacksamhet är hjärtats minne
Det är inte ofta man sitter med miljoner saker i huvudet, lika många ord på tungan och minst det dubbla i hjärtat och ändå inte får fram ett ljud. Allt har snurrats ihop som ett lika långt nystan till en enda stor knut som jag inte vet hur jag ska få upp hur mycket jag än hostar och harklar mig.. Men de är väl som dom säger att vägen till startplatsen är den allra längsta också.
Just nu vet jag inte vart startplatsen är, vad den är eller ens om de är någon start jag är på väg i. Sörjan mina ben sitter fast i som symboliken till de fastlimmade orden på tungan gör inte mig mer klok på något sätt och vis och knappast någon runtom heller för den delen.
Mest är det alla analyser jag får för mig att göra, man drar och går igenom ord, meningar, beteenden och analyserar sönder dem mot ens egna värsta fiende. Ändå så är man på den positiva sidan av allting, som skrivet blir det en negativ känsla men ändå så sitter man med ett hopp och med en kärlek stark nog att klara alla hinder som denna värld har att erbjuda. Även i de värsta motgångarna har man alltid sig själv att lita på, när andra misslyckats med att se höra och förstå så vet man att man själv alltid har att lita på ens egna ben som bär en tills de stupar.
Oron över ens egna kropps styrka blandas med oron för andras mentala styrka. Man vill orka för en egen hälsas skull så som för andra, speciellt för de som betyder som mest. Man vill ha styrkan att orka för alla som betyder det som dom förtjänar allra mest. Oron över visshet så som oro för det betydande blir en konflikt i hur hanterbar det blir i en jämvikt av vad man ska lägga vart, mitt gamla kämpar tappert att lägga allt på den bredvid, medan mitt nya kämpar för egen del i första hand. vilket som tar vart vid blir en kamp för fortsättningens framtid att upptäcka, just nu välkomnar jag sömnen med öppna armar och de drömmar och ger ett sinne vila från mycket och drömmar som kan få vilken prinsessa som helst att le!
Just nu vet jag inte vart startplatsen är, vad den är eller ens om de är någon start jag är på väg i. Sörjan mina ben sitter fast i som symboliken till de fastlimmade orden på tungan gör inte mig mer klok på något sätt och vis och knappast någon runtom heller för den delen.
Mest är det alla analyser jag får för mig att göra, man drar och går igenom ord, meningar, beteenden och analyserar sönder dem mot ens egna värsta fiende. Ändå så är man på den positiva sidan av allting, som skrivet blir det en negativ känsla men ändå så sitter man med ett hopp och med en kärlek stark nog att klara alla hinder som denna värld har att erbjuda. Även i de värsta motgångarna har man alltid sig själv att lita på, när andra misslyckats med att se höra och förstå så vet man att man själv alltid har att lita på ens egna ben som bär en tills de stupar.
Oron över ens egna kropps styrka blandas med oron för andras mentala styrka. Man vill orka för en egen hälsas skull så som för andra, speciellt för de som betyder som mest. Man vill ha styrkan att orka för alla som betyder det som dom förtjänar allra mest. Oron över visshet så som oro för det betydande blir en konflikt i hur hanterbar det blir i en jämvikt av vad man ska lägga vart, mitt gamla kämpar tappert att lägga allt på den bredvid, medan mitt nya kämpar för egen del i första hand. vilket som tar vart vid blir en kamp för fortsättningens framtid att upptäcka, just nu välkomnar jag sömnen med öppna armar och de drömmar och ger ett sinne vila från mycket och drömmar som kan få vilken prinsessa som helst att le!
