Ibland blir man förvånad över engagemang man släpper ur sitt grepp för engagemang är komplicerat. Ibland förvånar man sig själv av åtaganden man gör eller är villig att göra för äkta engagemang kräver ansträgning men också offer. Det är kanske därför man ibland måste lära sig den hårda vägen att välja våra åtagande noga.
Men för att klara det och verkligen fixa det rakt igenom krävs det att man brinner för det eller har riktigt starka känslor som man vet man får gensvar på det man gör och uppskattas. Man måste vara villig att göra eller säga saker som kan ibland göra mer skada än nytta, ibland göra mer nytta än skada, en risk man måste vara beredd att ta.
För allt handlar om att offra sig, visa sin strupe och ta allt inklusive riskerna med det. För om inte så kan man lika gärna vända ryggen och gå, låta det vara och lämna det till någon som är villig att ta den chansen.
Igår fick jag av mig en tung ryggsäck från ryggen, en som hängt på axlarna och skrikigt ut om sin närvaro men som jag ändå inte tagit av mig. Men ändå så tog jag risken igår att låta en annan ta över den, men istället för att bära den så plockades alla stenar ur och närvaron av den var inte längre besvärande. lättnaden går inte att förklara men tanken om mig som en annan person, som jag skrev tidigare att jag inte är jag längre... det var bara fel...
Jag är fortfarande mig, men med nya erfarenheter, en ärligare start, jag håller inget inne längre, kanske för att jag nu inte har samma börda att behöva bära det utan låta någon annan hjälpa till med det, någon som ändå varit där hela tiden men som jag inte tidigare sett på det sättet, det är nytt, det är skrämmande men också så oerhört fantastiskt och härligt och bandet som jag trodde skulle bli skörare har snarare bara blivit starkare.