Jag tog och rensade ut min telefon som började bli lite väl överfull på både bilder och videosnuttar, fanns lite bilder man glömt bort att man ens hade. Men nu är den tom och glad idag så jag tänkte ta och börja videoblogga lite smått när man väl får handen ur..
Hittade bland annat dom här bilderna på världens sötaste lilla ungar!

Men ändå så vaknar jag och måste fundera ur, rensa klart saker man funderar på och bearbeta dem under vakna tiden. För mina drömmar har då absolut inget vettigt att få ut av numera, det kan man fråga dem som får höra om dem, vissa är så twistade och så långt ifrån någon som är logiskt att det inte går att få ut något vettigt av dem. 




Tankarna går då till att börja skriva igen, skriva ner det jag ändå har snurrande runt och börja med mina dikter igen, något jag älskade och var något som var mitt, bara jag som gjorde bland dom jag känner. Men när man drar fram sina papper så tar det slut, pennan står still i luften och handen blir helt lam.

Vad skillnaden är då och nu är egentligen massa men det som höll mig igång då är ändå saker som finns än idag både starkare men också nya saker som ändå känns värt att få ner. Istället gick jag någonstans över till bloggandet, fick ner samma känslor och tankar men i mer ord och mindre rimmande.
Men det blir inte samma sak, jag vill kunna skriva ner en stark känsla eller minne på bara några få rader samtidigt som det blir att varje gång man själv läser det kan vrida det till något nytt, en annan tanke eller ett annat minne med inom samma situation som det hände i.
Än har jag bara några få sådana men i ett 100tal dikter, det mesta rivs ur och kastas bort och min lilla bok ser allt annat än snygg ut. Men det är innehållet som räknas, utsidan är bara ett plus..

Alla har vi upplevt smärta, vissa större än andra. Den största förtvivlan man kommer att uppleva är de första ögonblicken av vår första stora sorg då man ännu inte upplevt vad det är att lida och läka, att ha tvivlat och återfått hoppet.
Ibland blir smärtan en så stor del av livet att den kan verka beständig. Då man inte vet hur det ser ut på andra sidan muren, då minnet av tiden bakom den stänga dörren börjar sakta att suddas ut och man tillslut inte vet något annat än vad hoppet ger oss just för stunden.
Men den dagen man känner något som är fel, något annolunda som man inte först riktigt kan placera eller acceptera just för att det är så obekant känsa. Vissa kanske känner igen den så som en avlägsen smekning medans för andra är det ett helt nytt område dom träder in i.
Just det ögonblicket som man inser att man är lycklig.

För lyckan kommer i många skepnader och för det mesta inte ens från det hållet man kollade åt eller ens tänkt på att det fanns. Den kan komma från ens goda vänner eller vänner man inte ens visste om att man hade. Den känslan man får av att uppfylla nåns dröm och se hur mycket det betyder för personen men ändå inte ha någon som helst baktanke i det, kanske bara var det något som slog en just i det tillfället. Det kan även vara ett löfte man ger någon, ett löfte om hopp, en ny framtid eller bara ett ord från en främling, ett enkelt ord så som ett hej kan ge styrka åt en hel arme inom sig.
Man måste lära sig att det är okej att vara lycklig, att det är okej att ha den känslan för man vet aldrig om eller när den känslan försvinner.

Det kan vara dom små spåren som man lämnar efter sig, för någon gång har du nog funderat om det du just tänkte eller ville göra ändå skulle ha någon inverkar på livet, om det skulle lämna några spår i tiden?
Ibland måste man gå tillbaka någta minuter, timmar eller dagar för att kunna gå frammåt. hur länge det är beror just på dig, vad det är som du vill lämna efter dig.
Men ibland räcker det med bara några sekunder...
Jag tror faktist att det går, jag tror att varje person lämnar ett spår i tiden även om det är medvetet eller omedvetet gjort av den personen. Jag tror att en persån kan ändra många liv och hur deras vägar kommer att styra sig.
Ibland till det bättre men precis lika mycket till det sämre.

Har mörkret ett namn?
All grymhet, allt hat...
och hur hittade det mörker man är i just den personen eller personerna den omfamnat?
Smög det sig in i deras liv eller sökte dom upp det i en önskan dom inte själva visste vad det var, eller var det kanske det dom visste och trodde sig kunna kontrollera. 
Vad hände med dom, med oss?
Nu skickar vi ut våra egna barn i världen så som man gjorde förut bara i krig med med precis samma resultat, dagens värld är inte vad den var förut och varje ny dag är nya tag för att orka tills veckans slut. Man hoppas precis som dåtidens krig att dom ska komma hem oskadda men man vet även att alla kommer inte komma hem hela, och vissa kommer att förloras helt längst vägen. 
Vilken punkt var det i livet där dom förvirrade bort sig, eller var det flera punkter som tillslut vart den ihopsatta meningen som kom att avgöra vad det var dom skulle göra för att leta upp den mörkaste delen av natten. 
Så som helt uppslukade av skuggorna, svalda av hela mörkret blir dom själva en skugga av det dom var, eller det dom låtsas att vara fram tills då. 

Vet någon med säkerhet vad lycka egentligen är?
Då menar jag inte det konventionella ordet  där det lyser med sina svarta bokstäver i boken utan den helt nakna sanningen för var och en men med en enda gemensam nämnare som passar precis alla. 
Den sanningen bär en mask för dom som är ensamma, dom tystlåtna som visar en annan sak än vad som framstår, de mest ynkliga vårdar ett minne eller en illution. Är det en sanning eller bara en lögn bakom sin täckmantel precis som ett alias bakom ett äkta  namn?

Tiden tar bort allt, oavsett om man nu vill det eller inte. Tiden är allas bästa vän eller värsta fiende. Lycka, sanning, lögn, mörker alla är dom ändå på en sida av tiden,  som vän eller som fiende, det finns inget neutralt. 
Tiden tar bort allt, tiden för bort det och tillslut finns det bara just det där mörkret kvar. Ibland så finner dom ändå andra där inne, kanske någon dom springer på, den dom trevar efter eller någon som tar tag i dom som är på samma spår och hamnar i kollisionskurs med varann, ibland är det deras vän, ibland något annat, men ibland tappar ändå  bort dem igen. 

Det viktigaste är inte att vara bitter över över livets besvikelser. Utan att lära sig att släppa det förflutna och inse att varje dag inte är solig, inte kommer vara perfekt och inte kommer ha endast glada besked. Och när man är vilse i mörkrets hopplöshet ska man ändå komma ihåg att det vara är under nattens mörker som man kan se stjärnorna och de stjärnorna visar en vägen hem. 
Så man ska inte vara rädd för att göramisstag, att snubbla eller att falla. Det är på dom sakerna man lär sig att stå på sina ben, det är ärren efter skrapsåren som  gör en till den man är idag, som formar en och härdar en till den man senare kommer vara som vuxen. 
För under större delen av tiden kommer de största belöningarna från att göra det som skrämmer en mest...
Har mörkret ett namn?
Har det ditt namn?

Vägen är lång men i slutändan är det resan som är självaste målet!

Sådär, nu går det att kommentera igen.
Sen att sidan ser ut som skit när man gör det orkar jag inte dona med nu!

"Jag vet inte varför, men jag återvänder alltid hit, de var väl något vi gjorde,  något vi sa här som förändra mitt liv..."

Jag har verkligen noll i inspiration att skriva men ändå så har man motiviationen till det. Att enkelt beskriva det vore bara ordet Komplicerat. Men vad är det som inte är det nu för tiden, saker som är så simpla ska folk krångla till. Ändå så blir det bara mer kladd om känslor, kanske för att det är ett av dom sakerna jag är väldigt säker på.

Men livet är inte för kort, det är det längsta jag någonsin kommer att uppleva och jag vill göra det bästa utav det även om det kommer endel gupp på vägen. Att förlåta fort och gå vidare, kyssa långtsamt och njuta utan just det ögonblicket, skratta om det roar och inte hålla tillbaka. Älska med hela mitt hjärta och aldrig ångra något som någonsin fått mig att le eller må bra...
För jag tror att i samma sek som ens drömmar suddas ut, när hoppet över ger en när man slutar att tro, när man slutar att bry sig så försvinner också kärleken, när man slutar att ge av sig själv - slutar att dela med sig av sig själv så försvinner vänskapen. Jag tror att man ska älska villkorslöst, man ska kunna tala utan en baktanke och dela med sig utan en anledning att vilja ha något tillbaka och att bry sig om någon och något utan förväntningar, jag tror att det är i hjärtat sann vänskap och det bästa för att leva det livet man blivit tilldelat.
För i slutändan handlar det ju inte om antalet vänner utan just om dom som står kvar vid sin sida i vått och torrt, dom som alltid ställer upp och finns där även när tiden egentligen inte finns till. Allt är om hur man tar sig till sina punkter längst vägen och hur man hanterar dom hinder som man stöter på längst vägen, om man låter dom göra en inverkar och vad för inverkar man låter dom få. Att vara nöjd med den man är, vad man åstakommit och att ta åt sig av andra men vända det till sin egen fördel och att få den man vill vid sin sida.

Ens egna helvete är ens egna bästa fängelse, allt sker utan rättegång, utan nåd. Allt man hatar är det man får, det man älskar är det som hålls undan från en. Fångvaktaren gör sitt bästa och lyckats göra sitt jobb ruskigt bra. Domen är livstid och ens cell är utbrytningssäker med endast den rätta koden som man glömt bort.
Alla har vi vart där någongång, men det är när man tar sig ut, när man kommer ihåg koden som allt börjar med vad man ska göra av sin nya erfarenhet, låta den långsamt föra en tillbaka till dit man var eller bli starkare, le åt andra, njuta av värmen som våren kommer med.