Min kusin och bror satt och pratade en kväll om hur man kan ligga sömnlös och omöjligt kunna sova när man börjar tänka på saker som tex "har rymden ett slut?" och "vad finns isåfall bortom det?"
Saker som huvudet vägrar acceptera då allt runt oss har ett slut, även en boll har ju sin början och slut på insidan vs utsidan.

Jag hör mer snarare till den skaran som kan ligga och vrida mig efter en bok jag läste för snart 10 år sen nu. Sofie´s Värld! Den fängslade mig verkligen och en bok jag kan läsa flera gånger om och hela tiden kunna dra nya slutsattser eller läsa och förstå den på ett helt annat sätt så slutet blir sig inte detsamma någongång.

En del i boken kommer en ängel till Sofie och frågar hur saker känns. Ängeln har inga känslor emotionellt och inga känslor fysiskt. H*n vet inte hur kyla känns eller hur det pirrar i magen av förväntan över något.  Så hur beskriver man för någon sån hur gräset på morgonen känns under fötterna när de är smått vått av dagg, kittlar under fotsulan när man kliver på de, hur man känner de där svala nattmörkret som fortfarande sitter kvar  i det men hur solens värme lyser på ens fots översida?

Ett enkelt sätt med att beskriva en känsla med normalt folk måste ändå vara att helt enkelt beskriva Tingeling i Peter Pan. En liten liten älva som bara rymmer en känsla i taget.  Är det inte lite så i verkligheten också. När man fylls av en känsla så är det bara den som existrerar, allt annat suddas ut och man går efter det känslan säger, snarare än det logiken vore mera resonerligt. En annan bok jag läste i psykologin (ja, jag är bokmal) stog det i ett citat att "En känsla har oss i sitt våld" Fylls man av en vrede så är det vreden soms tyr våra handlingar, sällan är det kärleken till den som står brevid. Allt blir mer selektivt till allt det vi känner till för just den känslan. Allt som talar emot den känslan är helt plötsligt borta som om det aldrig ens existerat. Skulle man fråga om en specifik sak som går emot det skulle man oftast få svaret om vad fan det är man snackar om eller att det inte hör dit, då personen inte alls har det i minnet just då.
Det man minns blir oftast förvrängt av känslan man har, om vi nu tar vrede som ett exempel så filtreras allt genom den känslan du har så att allt blir i den känslan precis helt svart och med baktankar om allt som itne har det positiva med sig. Man blir väldigt bra på att se det som berättigar din känsla till det positiva i det och till det negativa i de andra känslorna.
Det som understryker känslan, skyddar den som den riddaren den är just då kommer flygande fram och allt (som nu ex lyder) negativa har avrit, de bortglömda så som de förlåtna kommer fram för att stärka det du känner just nu.

(http://sv.wikipedia.org/wiki/Othello)
Här är Othello, allt han såg var bevis för att stryka under att allt Jago säger är sant. Även om hustruns känslor och uttryck på att hon inte gjort något förvred han till det att det var bara mer bevis på att hon var skyldig, hennes känslor i rädslan såg han inte att även en oskyldig kan få utan att allt bara mer bevis på otroheten var sann. Hon var oskyldigt anklagad som han senare fick veta och när vreden lagt sig och vredeskänslans uttryck blekts bort framför ögonen och logiken och resonemanget kunde komma fram var det redan försent.

Att fyllas av en känsla och inte se det själv är något vi nästan alla gör om man inte nu är väldigt bra på att kontrollera sina känslor och förbi se dem. Så om vi vet om allt detta så varför fortsätter vi att göra som Othello, varför tränar inte fler på att ta upp kontrollen på sig själva och lär sig behärska sitt eget jag.
Vrede är iallafall någon som går över snabbt medans sorg och kärlek är det som ligger längst på toppen att hålla kvar en i sitt grepp.
Vi blandar även våra känslor med en smakfull mix.
Rädsla döljs oftast med vrede, i ren skräck så sätter försvaret in och vreden kommer fram för att dölja ens svaghet som gör en till bytet och istället visa personen ifråga som jägaren och inte den jagade för att försvara sig själv.
Även om vreden är den mest kortsinnade för många och övergår till att bli besviken ledsam så är den ändå det som gör oss till att göra de mest impulsiva. Allt blir svart på vitt där de vita inte är det som det finns mest av och det fysiska som det muntliga är saker som inte är det mest eftertänksamma i situationen.


och ilska är det jag fruktar mest...

Jag ser på mitt liv som en enda stor labyrint. Men till skillnaden hör att det itne bara är ett virrvarr av gångar och återvändsgränder man vill undvika och försöka navigera sig förbi utan att på varje sida med ojämna mellanrum finns det dörrar. Öppnar jag en dörr så kan jag välja att bara kika in när jag gläntar lite eller så går jag helt in i det med hela hjärtat.

I varje rum finns det en person. En person man kan ta in åt gången, att försöka ta åt sig flera st som pratar samtidigt är inte det helt enklaste så där står det en, man har åter igen ett val, första valet att se personen och välja om man vill gå in i den personens liv, väljer jag att  gå in så väljer jag att låta den personen också ge mig ett är, ett snabbt snitt som antingen blir en smärtsam upplevele eller en ren fröjd. Som en jämförelse att snitta sig i handleden och få ett vanprydande ärr eller tatuera dit en snygg symbol. Båda kommer man få leva med.

Personen i det rummet jag väljer att gå in i kommer också att styra endel i mitt liv. Det snittet h*n ger mig är ändå helt upp till mig men det kommer från denne person. Om mitt omdöme var fel och h*n vill ge mig ett är kan jag ändå göra nått vackert utav det, ta erfarenheten med mig till nästa dörr jag väljer att gå in i och mitt omdöme har inte fått sig en törn utan en lärdom. Ärren h*n ville ge mig gjorde jag till en symbol jag gillar. Nått som visar att de strkaste överlever och dörren jag stängde var av min styrka och dennes förlust.

Även nästa dörr jag väljer att gå in i kommer de förgående dörrarna ändå spatsera bakom mig. Det är inget jag kan skaka av mig, men inte heller något jag vill bli fri från. Om varje människa jag mött i livet också skulle försvinna ur minnet har så mycket av mig gått förlorat, det är ändå dom som format mig till den jag är. Det är jag dom tacksamma över, ni gav mig ett ärr, men jag tycker det är vackert.