Tittar man upp, öppnar ögonen och ser bakom alla förfalskade leénden. Ser människor för vad dom är, ser deras ljus - ser deras mörker. Spjälor, gips, mirakelmediciner och framförallt tid hjälper inte mot sargade hjärtan, sårade sinnen och söndertrasade själar.

Ibland är det enda som hjälper det som är just nu, just här, för vart man än vänder sig, vad man än försöker fly till, så står man där ändå. För hur man än gör så kan man inte fly från sig själv.

Man kan få det bästa av världen, få allt man någonsin kan önska sig och mer därtill. Kärlek, omsorg, vård. Men ändå, ens hjärta förblir sargat.

Som en taggig rosenbuske står man där, spretig, halvdöd och sorglig. Man sköts om minutlöst av mjuka händer, solens timmar värmer en, ger en näring, vattnet släcker ens törst och gödningsmedel som ger en all den medicin som behövs. Insekter hålls borta, rötterna andas frisk luft. Men ändå står man där, lika spretig och maläten som alltid, spretig och halvdöd som om man vattnats med dödligt gift och götts med koncentrerat etter i helvetes satanistiska blomsteräng, dömd att förevigt lida.

Jag dansar i flammorna. Elden slukar och förtär mig. Jag brinner, står i lågor. Blodet kokar i mina ådror. Passionens lågor slickar min hud. Det är både skrämmande och upphetsande. Jag är impulsen till förändring. Jag är förändring! Jag är handling och kaos, valet och vägen.

Hetta, ånger och ensamhet. Hjälp mig, skydda mig. Håll mig i dina armar. Smärta och förvirrande, vad var det som hände, hopplösheten omfamnar mig, skyddar mig. Vill springa men benen rör sig inte.

Gott på ont, vad är vad. Upplösning, klarhet - jag är fri. Inget ansvar, ingen sorg. Det är över.

Välkommen till landet Ingenstans!